Den är besynnerlig hennes väst med det böljande landskapet. Fåren liknar får genom en välvillig association och man tänker på sömmerskan som stolt fogat samman lapp till lapp. Kvinnan som bär skapelsen ler med blottat tandkött och sänkta ögonlock.
     Anna Bjergers målningar väcker som vanligt en undran, en lätt irritation som i sig fascinerar, omöjlig att skaka av sig. Till del beror det på tekniken med oljefärgen som omöjligt kan tränga igenom aluminiumplåten som bär den och låter färgen mer levande vibrera i mötet med sitt bindemedel.
    Bilderna får fäste i ett utanför och ställer ett antal verkligheter på ända. Den första är betraktarens, som inte kan bestämma sig för vad hon ser, mer än att färgen sinnligt griper tag, utan att egentligen vilja lägga sig till rätta som en foglig målning för ett vant öga. Hela scenen är bångstyrig och det gäller egentligen alla ”landskap” som Anna Bjerger målar upp för mig, om de så är fångade som skeppets flaska mot den obegripligt rosa fondens hallucination eller funna i dörrspegeln på en möbel. Befinner jag mig redan ombord inne i flaskan eller vem är det som har flyttat in i mitt öga?

Sand, 2020, 150x306 cm © Anna Bjerger

Anna Bjergers utställning presenteras som ett antal lösryckta meningar med syfte att väcka bilderna i språket och kanske bita orden i svansen. Jag följer med utan protester, lydigt som i vaggvisan med täcket som segel. Återkommande är Bjergers förkärlek för stränder och hon lyckas ofta fånga den sömniga, lite dvalaktiga, känsla som smygande infinner sig efter hetta och vätskebrist. Nu stirrar jag på sanden som är väldigt lite (men ändå) övertygande målad. Halmaktigt stum är färgen, om det inte vore för kropparna i periferin. I centrum ligger drivveden, en planka för tankarna att greppa tag i som en drunknande. Surrealism, visst men kanske bildas snarare para-realismer där orden släpper som nyss förbidrivande såpbubblor.
     Jag återkommer till kvinnans leende och mötet med den holländske 1600-tals-mästaren som väcktes till liv. Glänsande av saliv och dåligt hållna tänder skulle ändå just detta precisa leende bevisa penselförarens virtuositet i stunden, ett snapshot innan kamerans era tog över den uppgiften. Jovisst är Anna Bjerger sitt bibliotek av förlagor trogen som bubblande meningar utan sammanhang. Hennes förmåga att kortsluta motivet i mötet med sitt medium är fortsatt hennes väl verkningsfulla medel. 

Stockholm 2021-04-09 © Susanna Slöör