Jenny Carlsson är en av de intressanta målarna att följa i dag. Hennes linjeföring och färgmöten för alltmer ut i en värld betraktad med en perception lik människans men ändå en smula främmande. Man kan med fog säga att det finns en koppling till natur, mull, jord, fukt, doft, motstånd och medvind. Den senare kan för ett småkryp, en världens minsta renhållningsarbetare, verka nog så stormig.
     I stormens öga placerar Jenny Carlsson oss som betraktare ur detta märkliga perspektiv. Färgerna känns igen men naturen har förhöjts, perspektivet är grodans särskilt i den stora altartavlan, eller mäktiga triptyken som möter i första rummet. Här vandrar blicken som i en djungel av storväxande och omvälvande hinder att forcera. I fjärran över horisonten vilar en diffus byggnad, som en längtans hägring. Myrans mål i ett småkrypsliv eller Christinas i den värld som Andrew Wyeth utelämnade henne åt, orörlig och blickande.  

© Jenny Carlsson (Klicka på bilden för hög upplösning)

Jenny Carlsson talar om måleriet som samtidig bild, kropp och plats, vilket har sin relevans. Begreppet kropp skulle kunna stå dels för den massiva färgkropp som hon bygger upp med flödig färg över en utspädd himmelsartad eller atmosfärisk grund, dels av kroppen som rör sig under detta uppbyggnadsarbete.
     Det finns få yngre målare som inte är påverkade av gestiken eller det performativa som man hellre beskriver den. Det är dock i allra högsta grad relevant att läsa målningen som en serie händelser, en frusen föreställning som pågår. Naturligtvis har detta intresse för ett musikaliskt verkande naturmåleri en gedigen bakgrund och minner mycket om 1970-1980-tal.
     Måleriets nära förhållande till naturens kretslopp från knopp till förruttnelse och återväxt är inbäddat i själva verkningssättet. Jenny Carlssons ”kropp”, hennes räckvidd, armens och handens naturliga åtkomströrelse finner sina vägar och ofta anas fingrarnas klösande med färg och handens svepande rörelser över duken. Men färgen trycks jungfruligt ren också direkt ur tuben. Alla hjälpmedel duger. Möjligen anar man ett litet skalningsproblem i de större verken, där linjerna tunnas ut i jämförelse med kraften i mindre verk. Linjespelet är dock bärande och blir allt tydligare hos Jenny Carlsson, man tänker på Per Kirkeby men också en målare som amerikanen Brice Marden, som inspirerat flera generationer.     

Stockholm 2021-11-16 © Susanna Slöör