Skogs- och åkerlandskapen och deras detaljer under nedbrytning är föremål för Susanne Johanssons måleriska intresse. Människan och dess poetiska väsen, halvskuggorna, deltar inte den här gången. Möjligen kan man själv som betraktare lägga till olika grader av levande former och figurer.
Ett centrum är en septemberkvälls rosa himmelsljus över en kam av glödande granskog. Den stora versionen kan med fördel betraktas på håll. Då lyfter dimman och vibrerar förångande över markens gulnande gröda. I det inre projektrummet hänger en svit om fyra och kanske återuppstår frågan om besjälningen av landskapen i dem. I centrum finns en yta som varken är det ena eller andra som endast skiftar ton från grönblå, grått till brunaktigt. Inget träd, ingen plats utan snarare ett tillstånd återspeglas, ett centrum under halvering kanske?
Half-life kallar hon utställningen och om det syftar på gifter och ämnen vars halveringstidännu inte är uppnådd i de uppländska markerna må vara osagt. Man kan kanske i stället tala om ett livs halveringstid? Eller så kan titeln syfta på den ständiga process av förruttnelse, nedbrytning och återfödelse som blir så påtaglig i skog och mark.
|
Halveringstid / Half-life, 2021, opd, 95x130 cm © Susanne Johansson |
|
Stagnelius hyllning till förruttnelsen och jordamötet med sin brud, eller själens andra hälft, kan omstöpt i Susanne Johanssons händer möjligen anas. Stubben som ståtligt tar emot solens sista stråle för dagen har överlevt ett antal tider och fyller fortsatt sin plats som långsamt förmultnande. Även om det är de avbefolkade landskapen som Susanne Johansson varsamt smeker över ytan, så är hennes handlag omisskännligt i sitt trevande, sökande och samtidigt paradoxalt distinkt. Möjligen klingar hennes särskilda ton på något lägre volym och hon sällar sig till landskapsmålarnas gemensamma tradition i den här utställningen.
Samtidigt prövar hon också alternativa sätt att krita och krafsa fram en kanin i dälden och en sten i det vilda gräset i riktigt stora format. Den senare är för mig särskilt lovande där jag anar en återkoppling till Susanne Johanssons rörelseförskjutningar i sitt måleri från tidigt 2000-tal. Här kan stenen likväl tolkas som en öppning ut i en odefinierad rymd som lockar fantasin. Platsens yta rämnar stadd i fortsatt halvering.
Stockholm 2021-10-15 © Susanna Slöör |
Den milda jättens steg,
2021
opd, 130x95 cm © Susanne Johansson
Björnloka, 2020, akryl, pastell och krita på papper, 29,4x20,8 cm © Susanne Johansson
|