I vad mån och i vilken takt man återgår till en verklighetens normalläge står det klart att den ofrivilliga isolering de flesta genomlevt har haft ett visst pris. Att då söka sig till konsten som trevar och känner på sitt jag blir mer än rimligt.

Linda Karlsson bjuder in till ett humörsvängningarnas kalas med sina sprayfärgade eller glaserade keramiska skulpturer. Vid kraftaltaret längst in står ett uppförstorat ”troll” och vårdar skinnet på näsan genom en stilla tillbedjan. Den har möjligen kommit processen närmare att få kontroll över alla sina jag. Det har inte Selfie-varelsen i första rummet som lider av skenande besvär. Den är närmast besatt av sin själsliga klåda då kroppen vägrar vara följsam. Linda Karlsson beskriver fint hur ”saker krokar sig fast i huden och drar ner mig i avgrunden”. Utställningens olika stationer skildrar lägen av självförställning, ren förtvivlan och kamp för den inre överlevnaden.

Det första som möter är en hylla med kärl av vita lögner. Emoji-grinet, leende eller ledsamt, döljer det verkliga innehållet. Under hyllan med ljugarnas porslin ylar en av ballonghundarna ut sin ångest. Det är något försåtligt med en ballonghunds fysionomi, vriden till sin bisarra form på några sekunder av en uselt betald clown på ett barnkalas. Inte så konstigt att den förvridna glättigheten passade Jeff Koons så väl att exploatera. I Linda Karlssons stengodsversioner finns den bevarad som minnet av en krökt konstnärsrygg, som skördar leenden av barnen.

Det är givande att låta associationerna födas inför Linda Karlssons rum av svårfångade tillstånd som sedan inte går att skaka av sig. Vem är emellanåt inte ett vrak av obeslutsamhet, som hon vittnar om i sin introducerande dikt? Hantverket tillhör den långsamma processens lov med stengods och glasyrer. Det mödosamma arbetet märker man inte av då berättarens röster oförmärkt redan krokat fast i huden.

Stockholm 2021-09-21 © Susanna Slöör