En höjdpunkt på senhösten är Peter Köhlers utställning Through the Looking-Glass, eller I spegellandet på svenska, med titeln lånad från Lewis Carrolls andra bok om Alice. Essäisten och kritikern Ulf Linde sade om sitt besatta intresse för Duchamp att han vill lyfta på skalpen för att se vad som rörde sig i konstnärens hjärna. En sådan möjlighet ges inför Peter Köhlers myllrande värld av teckningar om ögats ”sittfläsk” räcker till.
    Rädslan för tomrummet har utvecklats förbi fobins domäner in i den sant kreativa galenskapen i allra mest positiv bemärkelse. Man ställs som betraktare inför en omöjlig prövning att göra bilden rättvisa. Helst borde utställningen besökas flera gånger så att man kunde lägga lika lång tid på att ta sig in i den ”andevärld” som hägrar som tecknaren själv gjort inför varje krumelur. Var och en som valt att bli ägare till en teckning har dock förmånen att förbli i bilden på livstid. Kanske försvinner man då in i skuggorna som Peter Köhler erbjuder för gott, eller så duger den som biljett till närmaste kaninhål (fast det var förstås till underlandet). Men har man inte den tillräckliga tiden finns det andra strategier att ta till.

At the End of the Day, 2021, 43x61 cm © Peter Köhler

Det är framför allt intressant att se hur Peter Köhler med växande självförtroende till synes lekande lätt bygger sina kompositioner. Rummen är mångdimensionella med flera perspektiv att välja mellan. Varje sådant rum bildar en egen ingång som öppnar sig effektivt och djupt genom sättet att utnyttja vidvinkelverkande raster i form av trappor. Dessa både leder och missleder blicken halvvägs tvärt i annan riktning. Men det kan lika gärna vara golv som påminner om 1500 tals-målaren Tintorettos svindlande perspektiv in i bilden, som öppnar sig som en grav eller avgrund att falla i.
     Ramar och ”fönster” mynnar ut i svärtan vilket liknar populära sätt att bygga bild som bland andra Mamma Andersson suggestivt använde i början av 2000-talet. Det ger en känsla av collage med motsägelsefulla centra som ställs mot varandra.
     Peter Köhler driver inte sin sirenlikt snärjande pennspets lika drastiskt som 1700 tals-grafikern Piranesi, men resultatet ligger inte långt efter och bidrar till betraktarens känsla av att förlora sig själv i bilden. Väl fast pågår en evighetsflykt genom världar vars figurer även väcker mardrömmen som alienationen inför det skrämmande, väsensfrämmande. All vardagens ordning är satt ur spel.

Den här gången är det den svarta tuschteckningen som inlett arbetet och därefter har Peter Köhler handkolorerat bladen som en viss eftergift åt dem han lurar in i sitt försåtliga spegelland. Allra bäst hjälper färgen till att skapa en övergripande inre gemenskap i bilden, men den är egentligen inte helt sann. Varje pennstreck och figur som rusar över sidan stjälper lika snabbt innehållet i den förutfattade meningens behållare. Domen blir till en odyssé i torktumlartempo genom dikter, berättelser, serier, myter, filmer som passerat genom livet. Ibland skymtar kanske vindlingarna i Peter Köhlers hjärna, men oftast möter de egna samlade infallen inför en ockult bortomvärld. ”Tryggt” att ande-talaren Emanuel Swedenborg menade att vi korresponderar parallellt i alla dessa världar som myllrande monaders multiexistenser.  

Stockholm 2021-11-24 © Susanna Slöör