Ska man snabbspola 1900-talets teoretiska diskussioner om måleriet så har detta uttryck förvandlats från ett fönster, över en platt yta till ett solitt objekt i egen rätt. Lisa Lundgrens måleri överskrider den diskussionen och rör sig lekande lätt åter till ungrenässansmästarnas fäbless för perspektivet och samtidiga förståelser för hur man skapar förutsättningarna för en flödande bildberättelse. Scenen öppnas som ett tittskåp men stängs eller fullkomligas som en välkomponerad yta. Ridåerna, gardinerna skyler och dras isär för att blotta scenens eller rentav tillvarons bortre vägg, det serena objektet för en allmänmänsklig strävan.
De grovgrängade dukarna är grunderade med harlim och den spädda oljefärgen är påförd i som det verkar ett distinkt penseldrag. Det kan påminna om tempera eller al fresco-teknikens tvingande omständighet att snabbt lägga på färgen i det upptorkande kalklagret i endast en tagning. Resultatet blir att den brungrå grunden bryter igenom och ger en gemensam klang åt färgerna, integrerar dem. Det bidrar även till en övergripande harmoni åt utställningen som helhet. Det ska bli intressant att se hur hon utvecklar detta spår vidare.
 |
Divan I & II, Sand and Glas, 2021 © Laleh Kazemi Veisari |
|
Emellanåt riskerar texten att bli den bortre vägg som hindrar den direkta upplevelsen av en utställning. Även om upprinnelsen är mötet med de förfrämligade tingen i ett museum, så lyckas Laleh Kazemi Veisari ändå lyfta fram mötet som sådant – dialogen som sker mot alla odds.
I mitten av rummet har hon återskapat två divaner ställda både mot och längs med varandra. Med minnet hämtat från Wien så ler man åt det märkvärdigt jämbördiga samtal som här verkar uppstå mellan analytiker och analysand. Lammöronen i sina silverkrukor lyssnar symboliskt till konversationen som här drivs utan anteckningar.
Längs väggarna hänger glest de tysta protokollen, omskrivande vertikala rader om allt som saknas. Tonen i utställningen från gulnande alltmer sandfärgade dokument förstärks också i mötet mellan de stoppade dynornas ljusa pasteller. Svärtan i ”porträttet” av ett tomt podium bryter ensamt av. Den återhållsamt uppförda scenen som utspelas väcker lusten att spela filmen för sitt inre öga. Laleh Kazemi Veisari ger exakt så lite som behövs för att skapa förutsättningar för en dialog.
Stockholm 2021-12-02 © Susanna Slöör |
