Mickalene Thomas (f. 1971) är sedan en tid bland USA:s mest synliga konstnärer. Lévy Gorvy visar hennes utställning Beyond the Pleasure Principle i alla sina gallerier i New York, London, Paris och Hong Kong, överlappande i tid och som separata men sammanknutna delar.
     Först ut är de tre våningarna på Madison Avenue i Thomas hemstad New York. Verken i gigantiskt format, i olja, akryl, screentryck och med inslag av glitter och paljetter har alla, som nästan alltid hos Thomas, svarta kvinnor i huvudrollen. Hennes arbete är öppet politiskt. Det har också tydlig förankring i både konsthistoria och populärkultur.
     Utställningstiteln anknyter både till Janet Jacksons hitlåt från 1986 och Sigmund Freuds skrifter från 1920. Black is Beautiful-rörelsen spelar stor roll för Thomas, liksom Jet, en kultur- och nöjestidskrift riktad till en svart publik, där hon som barn fick sina första möten med idéer om skönhet. De ytliga skönhetsidealen mötte här politisk handling.

Mickalene Thomas fick 2012 något av ett genombrott med den stora och väl mottagna utställningen Origin of the Universe på Brooklyn Museum, anspelande på Gustave Courbets Världens ursprung, tätt följd av en uppmärksammad installation vid Art Basel. Därefter var det relativt tyst från museerna under en tid. De senaste åren har hennes verk däremot visats i samtidiga separatutställningar, bland annat vid Baltimore Museum of Art, Bass Museum i Miami och The Contemporary Art Center i New Orleans, vid sidan av en mängd galleriutställningar – något som måste kräva en enorm produktionstakt.

Installationsvy © Mickalene Thomas. Foto: Lévy Gorvy

Bildserien hos Lévy Gorvy i New York och London har namnet Jet Blue och bygger på tidskriften Jets pinup-kalender, som på 70-talet marknadsfördes som den första “Black is Beautiful”-kalendern. Varje verk tar sin början i ett mer eller mindre avklätt anonymt fotografi, till vilka flera lager och pixeleringar lagts till. Kvinnorna ges ny agens och berättelse. Komplexiteten är större än i tidigare verk, och arbetssättet med approprierade bilder är ett avsteg från en vana att använda närstående eller sig själv som modell. Rummet flyter in i och är del av verken. Speglar gör utställningsrummen oändliga och låter betraktaren se sig själv som del av installationen.

Mickalene Thomas ställer den övergripande frågan varför svarta kvinnors verk, kroppar och sexualitet inte ses genom samma filter som när kvinnokroppar visas av Manet eller Courbet. Det underförstådda svaret finns i den manliga blicken, med filmkritikern Laura Mulveys begrepp. Sin egen blick beskriver hon som “den hos en svart kvinna som älskar svarta kvinnor”.
     I den fyrdelade utställningen ligger fokus i Paris på politiskt motstånd från 60-talets medborgarrättsrörelse till dagens Black Lives Matter. I Hong Kong är det konsthistoriska kopplingar, där välkända modernistiska kompositioner ges omkastade roller. Afrikansk-amerikanska kvinnor är alltid i centrum, som ett sätt att begära en plats i det offentliga rummet, och tillsammans ger de fyra “kapitlen” ett starkt inlägg i en alltid pågående omförhandling av de värderingar och den världssyn som ofta tas för givna.

New York 2021-10-15 © Mattias Lundblad