Den stora salen domineras av svarta och vita verk på ett sätt som för tankarna till en sorgehögtid. Närmast på ett podium sitter Stefan Bennedahls lerfigurer, 49 identiska gestalter med rejäla andningsskydd som håller avstånd. De 49 ser vilsna ut.
     Själva Liljevalchs är motivet i Anna Åkerströms modell, en konsthall som tycks utsatt för inre och yttre tryck. Kanske är den på väg att spricka, explodera eller bara falla ihop?
     Klart är att i Vårsalongen 2021 är verken för många och att ett antal inte håller måttet. Samma problematik fanns förra året. Jag tycker mig dessutom se en tendens att yngre konstnärer har blivit mindre intresserade av Vårsalongen. Av de 158 på salongen är bara 20 konstnärer under 30 år. Medelåldern är 52 år. Ett råd till kommande jury kunde vara att hitta verk som inte enbart illustrerar något förväntat i tiden, utan tar ett djupare tag på konflikter och insikter. Sådant kan ta tid, men skapar också förutsättningar för en god konstnärlig gestaltning.

När besökaren fortsätter genom den stora salens teatrala hängning och vidare in i utställningen står det snart klart att corona dominerar, utan att mycket nytt läggs till. Det blir mer illustrationer med ansiktsmasker, avstånd, avspärrningsanordningar, presskonferens från FHM - alltså den coronavärld alla redan sett. Men vad känner människorna?
     Lovisa Sköld vet. Hon har målat hemmafixarens ångest, en man på knä som desperat sätter borrmaskinen i golvet. Vad gör isoleringen med oss? Till de djupare tankarna hör också Pontus Johanssons schackspel med bortåt 40 rutor till motståndaren. Hur ser spelstrategin ut får att undvika att avstånd gäller för lång tid framåt? I Ronald Millers svartvita grafik sänker sig ett jättelikt block, kanske en organisk form, ett virus, en jättehjärna över staden och människorna. Kommer tänkandet att vara som förr? Björn Ahlberg och Johan Sandler har gjutit en ansiktsmask i brons, bestående för att användas under lång tid framåt?

På stranden © Ronald Miller

Till slut blir det för mycket corona och jag undrar vad människor annars tänker på. Kanske på chartersemester? Badstränder? Väljer du att åka till Aralsjön ska du i Roland von Malmborgs målning upptäcka att den sjö som var en av jordens största numera består av glesa pölar. Rostiga båtvrak ligger utspridda.
     Annars är miljö och klimat som ämnen i stort sett frånvarande, liksom metoo. Men existensen kan stå på spel på annat sätt. I Narek Aghajanyans triptyk – övergivet hus, ett skydd och ett hem – målade på grov väv, får färgerna en stark kraft och tycks i sina lager berätta om mänskliga erfarenheter av överlevnad i en tillvaro som mörknar, blir hotfull. I samma sal hänger Kerstin Bergmans tilldragande gestalter som prövar liknande grunder och närmar sig friheten: att resa, besöka och att vara på en plats.

Svetlana Hällsten tecknar drömmar med en befriande klarsyn i det surrealistiska. Det är nog inga vanliga ornitologer, piprökande gubbar, rådjur, hundar, katter och hästar kvinnorna möter. Tycker mig se Einstein också.  Det är som om att inte ha tid med corona. Världar tränger sig också på i Ylva Lindéns bilder i ett drama mellan att balansera inre kaos mot ett yttre, eller tvärtom. Livets rikedom framkallar inte alltid översikt och harmoni.

Gör aldrig imorgon det som skulle kunnat bli gjort igår © Svetlana Hällsten

Sofia Lind gestaltar i kraftfulla drag en kvinnas utrymme. Hon fyller ut ramen – inte att den är trång, snarare kommer den att ge med sig snart. Märta Königs suveräna pensel fångar diskbänken med rent expressiv kraft medan glasburken tonar bort i sin genomskinlighet. I tvättstugan och badrumsskåpet lockar Åsa Köhler fram färgglädjen.
Lars Agger, återkommande deltagare i Vårsalongen, rapporterar från Gränslandet där människor och djur rör sig bland mäktiga murar och byggnader och väntar, är på resa, anar förändring. Allt med säker hand i blyerts, krita och akvarell.
     Stadens obändiga "ogräs" när det tränger fram ur springor, glipor och prång har Anna Cherednikova fångat i 25 tänkvärda foton. Josefin Wedel prövar en skir men avlägset stiliserad begrundan av fåglar och växter.

I utställningen finns en del om samhällstillståndet. Mia Mirstams små lerfigurer gestaltar Folkhälsomyndighetens presskonferens kl 14:00. De fyra gestalterna bakom minimala bord berättar om "läget", ett slags vår tids förmedlare av en större aning i saklig, minimalistisk miljö. Scenen pekar på det teatrala i vår tid, hur viktigt att "det ser bra ut, att det ska stämma". Men alla hänger inte med – Hanna Wistrand fångar utmattningens ödesdigra grepp om kvinnan framför laptopen.
     Språket är frågan i Peter Zacskos installation av målningar i skulpturhallen. Huvudpersonen är en kvinna som använder spegeln, gissar jag, för uttalets skull och frågar: Säger ni vägg eller väg?
     Motiven i Ragnhild Ibsens collografier är en stilla drift med säkerhetsinstruktionerna inför flygturen och Olle Borg har gjort fem planritningar över Liljevalchs. De finns i fem olika rum och har röda fläckar: Ni är här! Varför ska jag veta det, är det farligt att vara här, kan jag behöva ta mig ut, eller är allt i sin ordning?

Stockholm 2021-05-12 © Niels Hebert