Som en blixt från himlen slår förälskelsen ner. När Dorothy Iannone möter Dieter Roth under en resa till Reykjavik sommaren 1967 bestämmer hon sig ögonblickligen för att ändra sitt liv. Vid 33 års ålder lämnar hon sin man, konstnären James Upham och New York, hon flyttar till Berlin för att bo tillsammans med den schweiziske konstnären och fluxusmedlemmen Roth.
      Hon hade då börjat måla abstrakt, gjort fina collage, men från och med nu ägnar hon sitt måleri åt att besjunga kärlek, samhörighetens hänryckning och skapar en bildvärld som roar och provocerar. Louisiana konstmuseum i Danmark visar hennes sex decennier långa färgstarka konstnärskap över sommaren.

Förhållandet med Dieter Roth varade i sju år men det bildar ett slags urberättelse som Iannone varierar även när hon senare möter andra män. Hon använder sitt privata jag och liv som centrum i en saga, sina vänner, händelser, tankar, infall och idéer för att skapa en egen mytologi om kärlek, hänryckning och om relationen mellan män och kvinnor så som hon ser det.
      Med ett piktografiskt bildspråk som väller fram över ytorna erinrar hennes berättelser om serier. I An Icelandic Saga, med 48 svartvita bilder, skildrar hon som i en dagbok det livsavgörande mötet, uppbrottet och flytten. Oro, dåligt samvete, skuld men också erotisk längtan, begär, mod och förhoppning återges ärligt och närgånget. Det lyckliga slutet kröner storyn.

En kokbok, 1969 (Omslag) © Dorothy Iannone

Andra sviter redogör för utställningslivets mödor. 1967 var visserligen hippierörelsens ”summer of love” men när serien Dialogues från 1967–69 skulle visas i Kunsthalle Bern drabbas hon av både censur och självcensur. Personerna i sviten framträder nakna eller påklädda men alltid med genitalierna synliga även utanpå kostymbyxorna. Det kallades för pornografi och figurernas könsorgan tejpades över med brun tejp. The Story of Bern (Or) Showing Colors berättar i 69 bilder hela historien och även hur hon senare får stöd av både curatorn Harald Szeeman, sin man och medutställarna.

Iannone fyller sina verk med bilder och texter. Bilderna byggs upp av naivistiskt, lite folkloristiskt förenklade tecken i en eklektisk blandning från myter, sagor och konsthistoriska referenser till kärleksscener från till exempel Egypten, Pompeji, grekiska vaser, kristna helgon eller indisk tantra. Texterna växer fram med versaler eller med olika typsnitt och handstilar och täcker hela ytor – även när hon konstruerar stora lådor där hon arbetar med infällda videofilmer och ljud.
      Kärleksscenerna är legio, hennes verk kretsar kring en naturlig fullbordan av själarnas längtan och gemenskap genom kropparnas förening. Psykologer har lärt oss att det första vi lägger märke till när vi möter en främmande person är könstillhörigheten. Snippor och snoppar syns alltid tydligt i Iannones verk, det handlar om maktfördelning även om hon inte vill kalla sig feminist. Men kvinnornas särart kan vi inte ta miste på, särartsfeminismen är hos henne både makt och kunskap. Kvinnan är en amazon, en valkyria.

En kokbok, 1969 (Uppslag) © Dorothy Iannone

Dorothy Iannone har så klart också gjort en kokbok, full av inte endast recept utan existentiella och kärlekslängtande reflektioner, skisser, teckningar. Mat och ätande har varit återkommande rituella inslag hos både fluxusgruppen och i performanser av andra kvinnliga konstnärer. I den av färg gnistrande A CookBook är kycklingpaténs ingredienser skrivna över en sexig kvinnokropp. Mitt i majonnäsreceptet står det med röda versaler: WELL GOD COULD be a WOMAN SORRY
      Dorothy Iannone har kallats ”bad girl”, ”sex godess”, ”extreme” och konstnärernas konstnär. Hennes frigjordhet har retat många på samma sätt som självsäkra, professionella kvinnor med feministiska åsikter uppfattas som utmanande. Samtidigt är manifesterad livsglädje och sinnlig njutning något som alla kan dela. Välbehövliga friska fläktar i en krisande värld.

Humlebæk 2022-06-14 © Kristina Maria Mezei