Om förändrad livsmiljö, om fåglar och om den ambivalenta blickens rörelse mellan barndomsminnen och ett dokumenterande nu – Fredrik Lindberg (född 1975) fortsätter här att röra sig i den västerbottniska avfolkningsbygden, hans barndomstrakter.
     Kanske blicken riktas mera mot nuets realiteter här än i tidigare måleri där han ofta målat sig själv som barn omgiven av drömska minnesfragment, ofta återgivet med värdeperspektivets frihet; det var på den tiden då husen var bebodda, sommarkvällarna långa och naturen full av magi.
     I den aktuella utställningen med ett nära trettiotal verk från 2016 och framöver, har flyttlasset gått för länge sedan. Husen gapar tomma i sitt gistnande förfall, berövade på det sista när skogsbruket tog över och stubbåkrarna bredde ut sig. Realismen har skärpts en aning.

Lavskrikans kråksång © Fredrik Lindberg

Men även om släktskapet med naivister som Johan Erik Olsson (Lim-Johan) och Oskar Bergman var tydligare i det tidigare måleriet finns här fortfarande ett slags folkligt berättande, ett konkret iakttagande blandat med poetiska undertoner. Titlarna får möjligen tanken att stanna vid den mera krassa realiteten i bilderna: En man skottar snö på ett tak, Gitarristen, Två hackar på…Det är vad det är, liksom.
     Men ändå – den vemodiga känslan och stilla melankolin är svår att bortse ifrån – de konkreta titlarna till trots. Och som för att understryka just det, musiker som han är, låter Fredrik Lindberg en skogstrubadur greppa gitarren för en blåtonad blues i skymningen.

Och fåglarna då? Deras likgiltighet inför människan borde påminna oss om att vi inte är alltings mått, för att referera till författaren och fågelskådaren Jonathan Franzén. Här i Lindbergs bilder finns gott om arter: ortolansparv, svartmes, tofsmes, kråka och så lavskrikan – en gråröd liten stannfågel som lever i norrlandsskogarna, nyligen i fokus på kultursidorna. Frågan gällde biodiversitet kontra modernt skogsbruk och ett miljödomslut där en planerad skogsavverkning fick avslag, då just lavskrikans livsmiljö fastslogs som hotad. Ett litet men gott tecken på ekologisk omsorg.
     Fredrik Lindberg målar nu sin egen historia men hans bilder har en stark förmåga att gripa omkring sig, få oss att begrunda glesbygdsfrågornas komplexitet och det miljömässiga dilemmat med ett skogsbruk som ska vara både hållbart och lönsamt. Det känns viktigt.

Linköping 2022-02-02 © Lotta Ekfeldt