Carin Ellberg visar förutom akvarellerna en skulptur i järntråd som svävar under taket som vore den ett ögonblick mellan vila och rörelse. Skulpturens linjer återfinns bland akvarellernas former av frö, blad och droppar. Helheten skapar en virvel av frågor: Var finns allting? Materia, synbild, ande? Ibland tycks en evighet vara närvarande, glöm att allt känns grått och tungt ibland, lyft blicken och öppna dig! Känn luften och vinden, tveka inte att ta steget. Detta hör till jordens goda.

Jonas Brandins svartvita teckningar påminner om gamla fotografier som dras fram i ljuset. Människor från en annan, okänd tid. En del är jättar, andra dvärgar. Där finns gestaltar som successivt tappar sin mänsklighet, där finns Elvis med beundrare från yttre rymden och en till synes otränad kvinna med vingar på ryggen. Ska hon verkligen flyga? Varelser ibland på gränsen till tvångstankar, en inre eller annan värld som tränger sig på – och en samlingsplats för kulturtolkning, egentligen konstigt att vi tycks så normala, är vi det? Jonas Brandin bortser inte, han tittar efter från en stark position, det borde vara normalt att se och ta ”skevheterna” med i beräkningarna. Sammantaget kan teckningarna bära på kunskaper som gränsar till lärdom.

Mekaniska rörelser trots smärta är den svenska titeln på Gabriela Pichlers och Johan Lundborgs stora installation längst ner i verket, under masugnsplanet. Gabriela Pichlers mamma arbetade på en fabrik och fick med tiden ryggskador. Dottern lekte i fabriksmiljön. I korta, snabba filmsekvenser på den grova väggen ser vi hur mamman får ont och får hjälp av en kamrat. Med ett praxinoskop (uppfinning från 1877 för att skapa rörliga bilder med hjälp av projektor, förstoringsglas och speglar), kan vi följa en del av hennes rehabilitering. I installationen finns som en motsats andra rörliga bilder med barnets lek och hästens galopp. Att kliva in i detta verk av såväl rymd som fasthet skapar en känsla av att vara i ett kreativt centrum för att begrunda rörelsen och en del av dess följder, inte bara i en fabriksmiljö.

Ida Persson visar ett imponerande måleri i kraft och storlek, men framför allt i stabilitet och sin självklara avsikt att ta plats i rummet och i världen. Vi ser delar av något. Det kan vara byggnader eller murar, sannolikt bortom den synbara verkligheten, uppförda mot höjden, stadiga som om de alltid stått här och alltid kommer att stå här. Samtidigt kan helhetsintrycket skapa en känsla av spel, av prövande och förändring. Den största, Anticipator, som är nära fyra meter hög, tycks rymma energi nog för att gräva sig in i tegelmuren den hänger på. Känslan av att bli påverkad, kanske till och med förminskad, som kan komma medan du tar dessa jättar i betraktande, förvandlas efter en stund till upplevelsen av att bli tilltalad med ett slags optimism och mänsklig styrka.

Henrik Haukeland länkar populärkultur med en allvarlig fråga om hur långt människor kan gå. Hans utgångspunkt i installationen They Made a Meme Out of My Legacy är Barbara Streisands hund Samantha. Filmstjärnan lät klona sin hund innan den dog och fick två kopior via en process där foster föds av en annan varelse. De ”nya” hundarna, identiska med Samantha till det yttre, kallades Miss Scarlett and Miss Violet. De två, som konstnären sytt, sitter likt gosedjur på varsin sida av installationen som är fylld av svarta, ofullkomliga varelser, de icke-födda, tänker jag. Och frågan för framtiden blir - trots Haukelands glättiga kontext - ska vi levande bestämma vilka som ska födas?

Den belgiska textilkonstnären Élodie Antoine visar skulpturer i lin. En är den stora Gouttes dorées, gyllene droppar, en anspelning på den tidiga koppartillverkningen i Avesta och ett meditativt verk som kommer bättre till sin rätt än hennes andra bidrag, som finns både på golv och väggar.
      Eske Kath från Danmark kallar sig landskapsmålare. Men motiven är ett inre, känslornas landskap som rymmer rörelser och former som vi ändå kan förknippa med landskap omkring oss. Hans måleri är välstämt, med en stillsam blick över världen kombinerad med viss oro och rastlöshet.

Saadia Hussain har med mycket blandad teknik skapat I See You Through Me i två fönster. Hon har arbetat tillsammans med deltagare i en konstkurs och i en workshop på sportlovet. Idén är kollektivt skapande för en mer jämlik konst i det offentliga rummet. Här är resultatet gott.

Avesta 2023-05-26 © Niels Hebert