I Idun Baltzerzens labyrint av unga människor vid vatten i serien Badarna, sitter pojken på huk nedanför den halvt bortvända flickans ryggtavla. Det finns naturligtvis ingen annan koppling mellan Fosses skrivande och Baltzersens tecknande än den i betraktarens inre. Men i jämförelse bekräftar de minnena av denna förgäves längtan och alla de stunder som gick till spillo. Den unga människans introverta rädsla, skam och blygsel ställs fram till beskådande, hårt bepansrad inombords.
       Idun Baltzersen fortsätter i sina textila collage med sin speciella trätrycksteknik som grund skära, rispa och rentav klösa fram deras hudmantlar av frånvaro. Det väcker motsatsen, en märkvärdig närhet och gemenskap som lockande tonar ut när blicken söker fästen.

Badarna © Idun Baltzersen

I gallerirummet med fönster mot gatan har Idun Baltzersen återvänt till att bygga ett rum i rummet. På sin slututställning som Bernadotte-stipendiat våren 2017 var det träsnittens långsmala och höga stockar som ställts i en cirkel. Nu har hon valt att spänna upp collagen sammanfogade av sina textila tryck till en inbjudande snäckform. Med saxens klipp skapar hon tvära möten mellan sina protagonister och skjuter dem ytterligare ifrån sig men även mot oss och varandra. De transparenta tygsjoken släpper igenom utomhusljuset uppspända på blindramar (spännramar). Det skapas en krökt vägg av spjälade fönster som låter historierna skifta med tidpunkten på dagen.

Idun Baltzersen har tagit viktiga steg vidare i att utveckla sin känslighet för människans inre självförvållade liv. Det är en tankeväckande och nödvändig utveckling av Baltzersens poesi för att fortsatt hålla betraktaren en smula på halster. Igenkänningen förfrämligas.
        I det inre rummet leker hon vidare med collagets möjligheter med inflikade broderier digitalt genererade och utskrivna. De låter möten uppstå mellan själens skepp och tankens ögon. Inre röster hörs mumlande.    

Stockholm 2023-10-25 © Susanna Slöör