Under utställningstiteln Grand Finale – The show must go on har Rebecca Burkhalter samlat sina "porträtt" av slitna dockor, kära leksaker och ornamentala textdeviser. Bakgrunderna är liksom tidigare i Burkhalters måleri nästan helt befriade från textur eller överlagrade målarhändelser. De emblematiska dockorna och leksakerna, alltid centralt placerade, träder fram som från en för länge sedan förlupen tid. Barnets förmodade minnesempati tycks med åren ha bleknat och en glömskans nedtonade färgackord präglar nu figurerna. De har ställts på scenen, riggats upp och tycks göra sitt bästa för att framstå som pigga, vakna och fullt lekvänliga. I ett hörn i trappan ligger förlagorna med bekymrade uppsyner. De ser ömkliga, slitna och aningen trötta ut.
      Dramat skulle ha kunnat sluta så, som ett fullbordat faktum beskrivande minnets sorgliga borttynande. Men där finns något uppfordrande i målningarnas nyktra enkelhet och genomförande som motsäger det. Veck och tygfåror skildras med en närmast klinisk distans och emblematiken blir stark och grafisk. Gestalterna har tillförts något som ligger bortanför tingens symbolik och varats reminiscens. De framstår här som autonoma aktörer på en fin om än för dem något udda scen.

Installationsvy © Rebecca Burkhalter

När Omkonst första gången år 2005 recenserade en utställning av Christina Skårud (se länk nedan) var det ljusets och skuggornas rytmiska spel som fascinerade. Något av detta återkommer även på hennes aktuella utställning med titeln Halofenomenet. Men man kan ha vissa funderingar på om fördjupningstemat, som rör fiktiva glorior och mentalt transcendentala fenomen, verkligen låter sig infångas på detta visuella sätt.
       Men här finns flera starka verk, särskilt då de målningar där hon återkopplar till sitt återkommande intresse för ljusfenomen och staccatoliknande rastereffekter. Jag tänker exempelvis på målningen överst på denna sida som är både stramt hållen och måleriskt fullkomnad. Dubbelkonturer och rytmiskt ansatt skuggspel ger verket ett eget liv bortanför den inramande tematiken.
       Svårare är det att dras med det fotokopierande måleriet. Christina Skårud har så mycket mer än det att visa, så mycket större briljans när hon släpper greppet om fotoförlagans förrädiskt trygga famn och låter det bildmässiga mysteriet utmana betraktarens perceptiva förmågor. Där har hon redan tidigare visat sig vara mästerlig i sitt fack.

Göteborg 2023-12-14 © Leif Mattsson

Länk till Rebecca Burkhalters utställning 2014>>
Länk till Christina Skåruds utställning 2005>>