I det första rummet visas Augusta Strömbergs konst. Hon hade konstnärlig utbildning och måleriet följde med in i schizofrenin. Estetiken är påverkad av samtiden, linjalen används flitigt i räta linjer, anletsdragen i porträtten är kraftfulla och perfekt symmetriska. De påminner ofta om ikonmåleri. Motiven pekar på ett liv på institution och en självuppfattning som upphöjd över medmänniskorna.
      Psykiatriprofessorn och chefen för Upsala Hospital och Asyl där Strömberg var inlagd, var med och bildade Svenska Sällskapet för rashygien år 1909. ”Tyst nu och hör på”, säger Augusta Strömberg då hon opponerar sig mot läkarna och de själshygieniska idéerna. I sjukjournalerna finns utförliga beskrivningar av skallform, ansikten och kroppar skrivs det om i utställningsfoldern.

Om Strömbergs del i utställningen är en mer konventionellt hängd konstutställning i samtiden, så är Astrid Göranssons del istället en iscensättning av mentalsjukhuset vid början av 1900-talet. Genom en mindre dörr kommer man in i den monumentala hallen. Dörren hålls uppställd av en stor sten, vilken också är ett verk förstår jag senare – Skattungsstenen efter Augusta Strömbergs födelseort.
      Fyra smalfilmsprojektorer knattrar fram animationer mot väggarna. Det är rörliga bilder, kolteckningar som suddas ut, växer fram, byter skepnad, blir mardrömslika eller ljuvliga. De berättar sekvenser från ett liv, inspirerat av Augusta Strömbergs levnadsöde. Projektorerna står på höga vita stativ, de utgör en gestaltning i sig. Ett sökande ljus rör sig oroligt över väggarna då och då. Solkatten heter det i verksförteckningen, men jag tycker det är mjukare till formen, luddigare och mer trevande än vad jag tänker mig en solkatt. Ljusfläcken är verkningsfull i det skumt upplysta rummet, i sammanhanget blir den laddad med betydelser. Skattungstenen vid dörren skulle kunna vara dess antites.

Installationsvy (Klicka på bilden för hög upplösning)

Längs ena långväggen, under de högt placerade fönstren står en lång rad av små modellerade porträtt. De står där på rad i dunklet, och att inte Astrid Göransson, eller konstmuseet, frestades att sätta ljus på dem är modigt. Först efter en lång stund förstår jag att det är mentalpatienter. Jag begriper inte hur Astrid Göransson bär sig åt: det är innerliga porträtt, inget förvridet eller groteskt, snarare harmoniskt. Vad är det som säger mig att de är sjuka? Kanske att blickarna på något vis är inåtvända, är det något med hållningen?
       Om det är verkliga eller fiktiva personer spelar ingen roll. Tillsammans avfärdar de 1910-talets rashygieniska föreställningar: vart och ett av dem gestaltar en människa som bär sina egna personliga egenskaper. Samtidigt står de uppradade som inför en granskning: det är inkännande och kusligt på samma gång.  Verket heter Tyst nu och hör på, enligt Augusta Strömbergs uppmaning till läkarna att se det själsliga hos patienterna. I det svaga ljuset, som ett skymningsland, ger skulpturgruppen alla som varit utsatta för auktoritär psykiatri en upprättelse. Man kan bli gråtfärdig för mindre.

Förutom själva konsten visar utställningen på en arbetsmetod. Astrid Göransson tränger in i sitt material, hon står sida vid sida med sitt studieobjekt och resultatet kan därför beskrivas som en dialog trots att ena parten levde i en annan tid. Det är intressant och det är övertygande.
      Till utställningen hör en fint producerad folder med initierade texter av Dan Jönsson, författare och kritiker och Thérèse Toudert, arkivarie vid Medicinhistoriska museet.

Eskilstuna 2023-11-14 © Anna T Wolgers