Edvard Jarvis målningar kan ses som ett slags autofiktiva sagor. I likhet med klassiska sådana utspelar de sig i en parallell verklighet. För Jarvis del är denna speciella spegelvärld tillgänglig via ikonen och italienskt trechento.
Det är alltså inte fråga om parafraser, att Jarvis använt historiska målningar som förlagor för att göra egna bilder. Man kan inte heller säga att han gjort pastischer, det vill säga att han lånat vissa stiluttryck från en annan epok eller ism. Han äger dem på ett självklart vis.
      Edward Jarvis är utbildad ikonmålare. Likaså kan han äldre italiensk konst utan och innan, dels genom sitt stora specialintresse för den, dels genom sin akademiska konstnärliga utbildning, som faktiskt utgör en modern men obruten fortsättning av den här traditionen, den stora västerländska konstens. Jarvis kan med andra ord språket och talar det flytande. Naturligtvis gör han det med en främmande accent, det pågående nuets, vilket också är den plats där en levande saga alltid har sin verkliga ankarpunkt.

En följdverkan av att Jarvis förlägger sina bilder till en värld med en annan sorts rumslighet och tid, är att det är lätt att uppleva dem som helt och hållet befriade från sin materialitet, som en slags målade dikter. Man ser inte så mycket målningen Jarvis gjort som den bild den skapar inuti en, och som har förgreningar i allt vad man nu bär på i sitt huvud.
       Hur kommer det sig då att poesi med så stort lugn kan gå rakt in i det rent outhärdliga och dröja kvar där? På en sådan plats skulle en mer saklig prosa inte klara av annat än att stanna till, sedan måste den skynda vidare till en mera distanserad nivå, dokumentärens kanske. För det ska sägas, att Jarvis utställning har en tyngd och ett tryck som borde vara mer än vad en utställningsbesökare klarar av, utan att vända sig bort.

Men så har vi ju det här med poesins speciella egenskaper, de som tillät Orfeus att stiga ner i underjorden. Så länge han sjöng på och inte vände sig om. Då kom han av sig, vilket innebar den slutgiltiga katastrofen. Kanske finns här en av orsakerna till lugnet som Jarvis målningar utstrålar. Han har helt enkelt inte velat avsluta dem. Det skulle ju innebära att han måste vända sig om efter ett annat motiv.
       Ett annat och mycket ljusare skäl till att man så gärna dröjer framför Jarvis bilder, är förstås målarglädjen och dråpligheten som finns där, det senare visserligen återhållet i de allra mörkaste av dem. Men det finns där ändå, alldeles under ytan. För det vet alla som någonsin målat, att den som lyckligt tagit sig in i en målning, den önskar sig ingen annanstans.
       Gå och se den här utställningen. Vid en jämförelse förefaller mycket av det som visas just nu som lättviktiga distraktioner.

Stockholm 2023-11-28 © Bengt Jahnsson-Wennberg