Georgia O’Keeffe (1887–1986) måste ses som en av de konstnärer som tidigast och tydligast skrivits in i en USA-baserad konstkanon, relativt frikopplad från europeiska traditioner och i sällskap med bland annat Edward Hopper. Särskilt “amerikansk” var hon också i meningen att hon verkade över flera spridda delar av landet och lät den omedelbara miljön i hög grad influera konsten. Hon var också den första kvinnliga konstnären att ställas ut i en retrospektiv på Museum of Modern Art i New York 1946, efter att regelbundet ha ställt ut i New York under trettiotalet år.

Installationsvy. Foto: Mattias Lundblad

Den abstrakta expressionismen kom sedan att dominera totalt under lång tid och konstnärer som O’Keeffe syntes mindre. Museum of Modern Art har länge haft en mycket blygsam samling av hennes verk, men bereder nu, 77 år senare, plats för hennes konst igen i utställningen To See Takes Time.        Denna gång ligger inte fokus på det oljemåleri hon är känd för utan på akvarell, kol och grafit. Detta grepp, att centrera verk på papper från en ofta visad och välkänd konstnär man oftast ser i olja på duk har återkommit ganska ofta den senaste tiden. Det har sina sidor. En del har troligen aldrig avsetts för utställningsrummets upphöjda position utan snarare varit konstnärens övningar. När det genomförs väl är greppet mycket effektivt. Här, liksom 2021 års Cézanneutställning, och Hopper på Whitneymuseet för några år sedan, ger det en mycket fördjupad förståelse för konstnären när man som betraktare bjuds in till själva arbetsprocessen.

Installationsvy. Foto: Mattias Lundblad

Flera serier har återförenats efter att ha varit utspridda i världen. Utställningen inleds med åtta versioner av Evening Star, där utvecklingen kan följas i kronologisk ordning. Det är tydligt att verkens progression styrdes av repetition och hård självkritik, vilket också lyfts fram i utställningskatalogens citat ur konstnärens brevväxling. En annan serie är nakenstudier i löst hållen akvarell. Flera serier av helt abstrakta verk finns här också, även om de gärna låter sig tolkas i termer av naturinspirerade linjer. Det är intressant att se kolteckningar av en konstnär så intimt förknippad med sin färgskala.

Vi får också följa övergången mellan olika tekniker, som i ett porträtt av konstnärskollegan Beauford Delaney, först i tre versioner i kol, sedan läggs färgen till i pastell. Just porträtt är knappast något man förknippar med O’Keeffe (annat än som modell i maken Alfred Stieglitz fotografier).
       To See Takes Time är en både överraskande och lärorik utställning. Arbete på papper är ofta en naturlig väg till att förstå en konstnär, och det gäller också här. Det mest upplysande är nog att på nära håll se hur det mycket kontrollerade linjearbetet i kolteckningarna, som de abstrakta akvarellerna via pastell, mynnar ut i de målningar som upplevs samtidigt precisa och fria.

New York 2023-06-01 © Mattias Lundblad