Man talar om dematerialisering då produkter blir överflödiga när dess funktioner slukas upp av andra. Den smarta mobilen har med detta synsätt gjort exempelvis armbandsur och väckarklockor överflödiga. Frågan är om Max Olofssons mobilproducerade målningar eller monotypier är analogier eller inte. Med ett enkelt ritprogram har bildidéerna överlagrats och omarbetats. Rastret av pixlar har stressats så långt det går i detta lågupplösta tillstånd.
       Därefter har bilderna skickats till utskrift på duk och fixerats med UV-skydd och ett lager genomskinligt akrylmedium. Det sista lagrets penselskrift har dock inget begripligt samband med den underliggande bilden annat än att tillföra en spöklik skugga av handarbete. Max Olofsson kallar utställningen Fake Painting, vilket är både riktigt och missvisande. Trots allt finns bildarbetet intakt och mötet mellan ytor och linjer i samarbete med konstnärens öga och hand.

© Max Olofsson

Max Olofsson motiverar även arbetet med att bildens idéer renodlas och görs oberoende exempelvis en teknologi som fotografiet. Partituret realiseras omedelbart oberoende ett kommunicerande instruments inneboende begränsningar. Så frågan är om det nu är idéer som realiseras eller ett rytmiserat överlagrat klotterskrapande som vi ser resultatet av. Oberoende svar krävs det ett djärvt öga och lyhörd känsla för stundens tillfälligheter för att ägna sig åt denna form av kreativ nedbrytning och samtidig uppståndelse.
      Max Olofsson pekar mot sitt valda mediums drag av perpetuum mobile och framhäver även den mänskliga hjärnans processande att ur slump och kaos skapa raster, filter och mönster. Trots allt är det spelets form eller resterna efter måltiden som med hjälp av de numera pigmentstarka tryckmöjligheterna låter konstnären låtsas på riktigt.      

Stockholm 2023-04-18 © Susanna Slöör