Den givna referensen är Carl Fredrik Hills banbrytande teckningar från sjukdomsperioden. Och självklart går det att med viss vanemässig upprepning påminna om Dick Bengtssons inspiration till Mamma Anderssons måleri. Målningarna som samlats under rubriken ”Efter Hill” bildar tillsammans hennes första separatutställning på tolv år i Stockholm.
      Det är färgernas treklang i ett urval av verken som särskilt fångar intresset i utställningens andra rum. Ett melankoliskt anstruket ackord och diffuserande slöja tonar blått mot en torr och kyligt mörkt blågrå. Den röda motklangen har bränts ur och väser ilsket som avsvalnande metall. Och solen isas med en kall månljusskugga. Valörkontrasten mellan dessa grundfärgers kombattanter är i stort sett densamma som grundfärgerna annars håller. Men här bidrar den skuggbrända färgen till att lyfta scenernas föremål till aktörer på minnesmarknadens undanskymda hyllplan.

Alone together © Mamma Andersson. Foto: Per-Erik Adamsson (klicka på bilden för hög upplösning)

Mamma Andersson krittecknar Hills landskap in i ryggdynan till stolen och fäller sista solljusets ansikte med en sky av sjukligt silverdis. Natten vann slaget. Draperiet dras för och de brända stengodsfigurerna påminns om sin omänsklighet kurande i sjunkna, sjuka ställningar.
      Mamma Andersson är i sitt esse när hon kopplar vanmäktighetens mantel om sina hemsökta föreställningar. Vankelmod och misstämningar skapar de retningar som man som betraktare fängslas av; det går inte, eller man vill inte, skaka av sig missljuden eller missmodet som skapar hennes särskilda poetiska hyllning till själens inåtvändhet. Det är starkt och stort att hon genom åren lyckas hålla den här ådern intakt och sårigt öppen.
      Sedan är det naturligtvis omöjligt att här i det mindre formatet helt infria de högt ställda förväntningarna från hennes större utställningar under senare år på Louisiana och ”runtom Hill” tillsammans med Tal R på Malmö konstmuseum (se länkar nedan).
     Ett ”efter” måste vara en smula medvetet utarmat för att ge rätt klang. Se Mamma Anderssons vas som tystat Hills råmande tjur. Dukbiten har kanske sparats ur ett större förkastat verk, liksom öppningen inifrån grottan. Så ska självklart förlust och hägring om förnyelse gestaltas.

Stockholm 2024-03-20 © Susanna Slöör