I Gideon Mendels fotografier ser vi människor i helfigur i sitt hem, på gatan, vid en husfasad. De ser in i kameran. En hastig blick uppfattar inget anmärkningsvärt, alla tycks allvarliga. Så inser vi att de står i vatten upp till knäna, låren eller magen. Av en man ser vi bara huvudet. Den blanka vattenytan förmedlar att detta är ett tillstånd, inte vattenmassor som snart sjunker undan. Gideon Mendel tillåter skönheten i vattenytan, i bakgrunden och i proportionerna. I sin stora produktion grundad på resor över jorden finns denna skönhet vid katastrofens, stridens eller undergångens rand. Kanske står skönheten för människors minnen... undergången är nära, min vän, vad minns du av livet, av världen? Så skapas plågsamt utdragna avstånd mellan minnen och verklighetens stigande vatten. I de avbildade människornas ögon finns ett tyst, uppfordrande budskap: Ni som har makten, varför låter ni detta pågå, varför?
       Gideon Mendels foton och filmer är spridda i järnverket. Han visar filmer och foton på olika teman, till exempel människor vid ruinerna av sina hus efter bränder, liksom uppförstorade brandskadade negativ.
För mig framstår bilderna av människorna i vatten som de centrala av Mendels verk. Tyvärr visas de i ett litet, skarpt upplyst rum. Det finns mycket plats och halvdager i verket som skulle passa fotografierna mycket bättre.

Retreat, kallar Katja Bjørn sin videoinstallation. Vi ser en naken, något hopkrupen kvinna långsamt rotera i en tunn, lerliknande vätska, varv på varv. Titeln talar om att dra sig tillbaka, om viloplats. Det finns en väl avvägd långsamhet i rotationen, som tycks fånga både ljuset uppåt och mörkret nedåt. Rotationen förmedlar en känsla av medvetandets trygga vila som kan vara svår att nå.
      Den tydligt poetiska kraften kan associeras till det starka symbolvärdet att vända sig om i livet. I Gamla testamentet förvandlades Lots hustru till en saltstod när hon vände sig om för att se förstörelsen av Sodom, och Orfeus förlorar Eurydike på väg upp från dödsriket när han vänder sig om för att betrakta sin älskade.

Stormen © Idun Baltzerzen	Foto ur Drowning World Project © Gideon Mendel

Idun Baltzerzen gör stora träsnitt som trycks på tyg. Textilen klipps i delar och sys ihop till collage. I serien Badarna, som visas i järnverket, finns ett avstånd till människorna och strandlandskapet. Under sommarhimlens moln ser vi en pojke och en flicka, som båda återkommer, och två män. I andra verk i serien, som omfattar 13 bilder, finns lätt svävande grönska, rinnande vatten och klippor.
      Det finns något avvaktande över människorna och något förflutet som om de kommer till oss från ett arkiv. På så sätt fångar Idun Baltzerzen både ett enskilt och ett gemensamt limbo, tillstånd av obeslutsamhet, ensamhet med inslag av sorg som en längtan tillbaka till livet eller till en dröm. Jag tänker på de franska impressionisterna, som älskade sin livgivande flod Seine. Här är vi långt från Paris. Säger det något om vår tid och dess bekymmer? Idun Baltzerzen visar också Stormen som drabbar människorna i ett rum. Scenen är mycket fint och känsligt fångad.

Det känns upplyftande att se Stefan Johanssons målningar mot järnverkets slaggstensmurar. Han är väl förankrad i sitt måleri, eller kan man säga, i sitt målande med måleriet? Han har inte upptäckt och prövat allt inom de ramar han gett sitt upptäckande måleri, det vill säga det oändliga. Han har sagt att han "målar regnbågen". Kanske betyder det att regnbågen både är dagens unika, flyktiga och den eviga, som vilar i de fysikaliska förutsättningarna. Utgångspunkten i Stefan Johanssons måleri kan sökas i svallvågorna av efterkrigstidens abstrakta expressionism i USA – spontanitet, improvisation, vida färgskalor och intresset för processen att måla.
 
Med en magnet, som av en motor långsamt dras fram och tillbaka längs en lång bädd av järnsand, gestaltar Anna Rún Tryggvadóttir i Floating Fixed Points betydelsen av jordens magnetfält. Magnetfältet skapas av jordens flytande kärna av järn och nickel, och strömmar genom allt levande och dött och bildar ett skalskydd mot aggressiv rymdstrålning runt jorden – en förutsättning för allt liv. Magneten i hennes verk kan ses som en ständigt närvarande vaktpost, underförstått att det finns krafter i världen som människan inte får rubba. Hänsyn måste tas till skapelsen.

I medierna ser vi dagligen bombade hus där fasadsjok fallit ned. Jag tänker på husen när jag ser keramikern Helena Malms Shedding, en form med husproportioner, vars yta tycks spricka i små bitar. En del har fallit, fler ska falla. I sina övriga verk i keramisk skulptur arbetar hon med motsatsen mellan det förutsägbara och det som slumpen kommer med.

Avesta 2024-05-21 © Niels Hebert