På Gallery Elastic Rural i Jädraås möter sex samtidskonstnärer, som använder trä i arbetet, Per Nilsson-Öst (1918–2012) träbildhuggare och skulptör. På galleriet finns delar av en stor trärelief som han gjorde 1974 och som till vardags hänger i Järbo skola, 15 kilometer söderut. Man har inte vågat ta ner hela reliefen från 1974.
     Per Nilsson-Öst kallade reliefen Vardagens Slit. Den skildrar det gemensamma: skördearbetet, kaffestunden, barnens gungande, den äldre kvinnan vid spinnrocken. Kyrkan skymtar i bakgrunden. Solen skiner över Järbobygden. Reliefen kallas också Vårt dagliga bröd.
     Trots avstånden mellan bondsonen Nilsson från gården Östas i Hälsingland och sex samtidskonstnärer är det en givande utställning.

Berit Lindfeldts landskap är snarast motsatsen till Järbo. Med en kam (skog), en korthållare (hus) och ett par träbitar (berg) har hon skapat Solnedgång, ett litet assemblage som tycks peka på omöjligheten av att verkligen se och ta till sig ett landskap bland schabloner och skövlingar. Dystopisk är också hennes Docka, en individ av svarvade kroppsdelar, som hänger på väggen. Den har en tratt till huvud (bara att hälla i), lite behagfullt lutat.
      Hur gör fåglar? Julia Bondessons Feathers visar två fåglar (kanske måsfåglar) i den korta parningen, ett odramatiskt ögonblick. Julia Bondesson befinner sig långt från Järbolandskapet, men det finns en stark förbindelse och ett påtagligt gehör i hennes trähantverk. I utställningen finns också i The Hill en lugn gestalt, fjärran från de intensiva rörelser och scener hon brukar stå för. Vi ser en människas kropp sträcka armarna mot golvet som för att gå upp i handstående, men kroppen övergår till att forma en höjd i landskapet.
     Hennes Almost an Abstract Feeling av en möbelstruktur och neon finns i galleriets inre, mörkare rum – kanske en begrundan av konstens gränser, risker och möjligheter.

Utan titel © Sanna Lindholm

Ferdinand Evaldsson gör sina träreliefer genom att fräsa och hugga fram motivet med sällsynt gott handlag. I de milt turkosa relieferna i utställningen, Dressed Stones, anas genom de slingrande draperingarna en övertäckt värld, ett slags förborgade skeenden, kunskaper eller minnen. Som om vår förmåga att se och förstå det viktigaste inte räcker till. Vi ser det yttre skalet. I sviten finns den romanska valvbågen som ett slags ordnande princip. Bågen antyder att vi befinner oss i en kyrka som kan vara över tusen år gammal. Här har många varit. Vi är inte ensamma.
     Sanna Lindholms liggande, tämligen stora form i trä för tankarna till vilande eller väntande, något tidlöst utanför sammanhang eller strukturer –
eller till en form av naturligt innehåll. I utställningen finns också exempel på hennes minutiöst svarvade objekt.

Steget är långt till Johanna Gustafsson Fürsts avvisande verk Autoimmunitet, ett träklot försett med aggressivt pekande värjor. Träklotet, som bokstavligen är framställt av trä (hoppressat) av en traditionell parkbänk bär gröna färgspår av en sådan bänk. Numera är offentliga bänkar omöjliga att vila på. Ska man akta sig för andra? De alltför avvikande är i alla fall i princip oönskade. Kanske blir de fler och fler. Stadsmiljöerna blir allt tristare. Autoimmunitet är kronan på verket.
      I skogen utanför Gallery Elasttic Rural står Katja Petterssons Motbalans, en installation av grenar och metalldelar. Den dök upp 2020 i en utställning i skogen intill Kaknästornet i Stockholm, då allt var stängt på grund av pandemirestriktioner. Balansen mellan människa och natur, mellan samhälle och miljö är satt ur spel. Den måste återställas. Motbalans är tänkt att bli kvar här för att sakta röra sig i vinden och bli en del av den skulpturpark som Gallery Elastic Rurals Ola Gustafsson hoppas kunna förverkliga.

Jädraås 2024-08-08 © Niels Hebert