Färgen ligger tät över dukarna, penseldragen sveper och slirar. På sina ställen har färgen fått rinna i tunna sjok över mer kompakta partier. Här finns inga onödiga drag. Bondessons målningar i tempera visar kalla blålila nätter (och kanske också dagar) där snön täcker marken, tung och blöt. Släta husväggar, gatlyktor och träd fyller bilderna. Människorna finns där ibland men enbart som förbipasserande skuggestalter. En stillsamhet infinner sig, tystnaden i att betrakta något över tid, att följa ljusets skiftningar, objekten som sakta förvandlas. Ljusets värme finns här också men det är oftast placerat någonstans bortom det direkta motivet.
        I målningarna Stol 1 och Stol 2 finns ljuset utanför det mörka rummets fönster och i Ensam i stan ligger det precis runt husknuten och sveper över ryggen på en hare som stannat upp. Den undflyende värmen drar oss likt insekter fram mot ljuset. I ett par av målningarna har den kalla vintern gett vika för en gulgrön sommar. Det är återigen aldrig människorna som står i centrum utan istället allt det runt omkring, huskropparna och träden är det som styr blicken.

Gullregn © Rogerts Bondesson

I Gullregn spelar en slät vit husfasad intill ett dansande gult träd. Breda penseldrag låter trädet vibrera medan människorna sitter löst skissade mot det kompakta gröna gräset. Ibland löser bilden upp sig och visar de undre lagren. Ögat söker sig till dessa rum mellan ytorna, och genom dess övergångar till de abstrakta landskap som där uppstår. Sommarens bilder känns efter en stund nästan kvävande i sina täckande färglager mot den svala och mer rörliga vintern. Penseldragen som livligt halkar fram i snöblasket. Den kalla luften är lättare att andas in.

Det är något särskilt med de två målningarna som pryder var sida om passagen till galleriets inre rum, Stol 1 och Stol 2. Samma motiv men vid olika tidpunkter, i olika ljus, tålmodigt. Vi befinner oss bakom, både bildligt och bokstavligt. En stol står framför oss och blockerar en dörröppning, bakom den ett mörkt rum med fönster från vilka ljuset utanför sveper in. Man kan nästan höra hur klockan tickar någonstans i rummet, timmarna som går. Det trygga mörkret och ögonen som enbart betraktar och följer de pågående skiftningarna. Den väntande stolen som en påminnelse om någons påtagliga frånvaro. 

Göteborg 2024-03-06 © Karin Holmer