Anna Camners nya utställning visar på något för henne väl igenkännbart, men också någonting helt nytt. Hon har sedan presentationen på Wetterling Gallery (2022) stramat till sitt tema något, hon har också renodlat ytorna och i hög grad spetsat till det innehållsliga.
      De aktuella verken, spridda över två våningar i Loyals vackra galleri, kan beskrivas som ett slags berättartekniska kontradiktioner. Å ena sidan finns där det njutbart serena i böljande blå eller rosa tygsjok. Å andra sidan latexbeklädda händer vilka formar mer eller mindra obscena gester. Gummimasker med enbart ögonen blottade täcker också de få förekomsterna av ansikten på utställningen.
      Dubbelheten förbryllar och kittlar. Estetiken är ömsom kylig, ömsom smekande ljuv. Begreppet "kinky" kommer i tankarna – men märkligt nog också ordet "pryd". Men de två begreppen njuter väl av varandras närhet i känslolivets dikotomi.

Installationsvy © Anna Camner (klicka på bilden för hög upplösning)

Många av verken är som små smycken i sin förfining och genomarbetade figuration. Men Anna Camner låter det aldrig gå över gränsen till trompe l'œil. Hon är ingen magnetisör som önskar driva måleriet över rimlighetens gräns. Vad som också tycks viktigt för henne är att behålla den tydliga åtbörden av "måleri" såväl på avstånd som helt nära.
      Ändå vill man ofta gå just tätt intill för att studera de minimala penseldragens linjestruktur. Se exempelvis på målningen The Beholder och de subtilt frammejslade blodkärlen i iris (klicka på bilden för att förstora den). Och trots den höga realismen i ögats fysiska struktur finns här inga tecken på konstnärlig förställning – Camner försöker knappast få betraktaren att missta ögat för ett verkligt. Den gäckande titeln The Beholder hjälper också till genom en lite skämtsam distansering från de alltför närliggande tolkningarna.

Sinnlighet och taktilitet, frasande tyg och knarrande gummi. I sin fragmentartade närbildsestetik lockar Anna Camner fram det vi oftast inte finner ord för. Kanske är detta bildkonstens credo. Credo är också titeln på en av de mer erotiskt laddade målningarna på utställningen. Endast antydan räcker där; det hårt beskärda utsnittet är nog för tankarnas tummelresa. Kanske är det i detta sammanhang inte så långsökt att associera till surrealisternas intresse för tolkningar av människans obskyra längtan: om drömmen som den ultimata nåden och den inre befrielsen.

Stockholm 2024-10-12 © Leif Mattsson