Lena Cronqvists motiv utgörs nästan uteslutande av flickor och kvinnor, barn och mammor. Det är ofta action, de håller på med något, det är sällan avslappnat, aldrig behagfullt. Även i de många skulpturerna med barn sittandes i olika positioner, i badbaljor eller i lotusställning, så känns det som att de är på språng. Något har hänt eller kommer att hända. Det finns en spänning, en osäkerhet – stanna eller gå, skratta eller gråta, roligt eller otäckt? Allt utspelar sig i en egen värld, fritt från objektifierande blickar.
      Det är fint att återse Madonna-målningarna från början av 1970-talet. Man påminns om den sprängkraft de hade då kvinnorörelsen tog fart. Vare sig det var Lena Cronqvists avsikt eller ej så fick de betydelse i en tid då hemmets dörrar slogs upp till en politisk arena. Något år senare visades Anna Sjödahls Vår i Hallonbergen och Gittan Jönssons första Dammsugerska tog form, för att nämna några samtida konstnärer och pionjärer i ett nytt politiskt landskap.

Utställningsvy. I centrum: Flicka med raka ben i balja, 2000-tal © Lena Cronqvist (klicka på bilden för hög upplösning)

Lena Cronqvists konst beskrivs ofta som ”lekfull”. Vad motiven i målningarna beträffar handlar det ofta om sadistiska lekar där flickor med stadiga vuxennackar plågar och tar makten över lemlästade dockor. Eller som i mardrömsscenen där flickan står på stranden med död pappadocka bland zombier utspridda i sanden. Det är otäcka lekar. Det är osäkert om flickorna, eller den vuxna Lena i självporträtten med dockor, tycker om leken. Sinnesstämningen är ambivalent, hur ska man förstå detta? Betraktaren lockas in att tolka och psykologisera.
      Jeanette Winterson skriver i en essä (Konstföremål, 1995): ”Jag måste arbeta för konsten om jag vill att konsten ska bearbeta mig.” Hon talar om en utbytestriangel mellan konstnär, konstverk och betraktare. Idén känns tillämpbar på Lena Cronqvists konst.

Flickor och moln, 1996 © Lena Cronqvist (klicka på bilden för hög upplösning)

För att återgå till ”leken”. Det finns en annan aspekt än motivet i en målning, nämligen själva målandet. I Självporträtt med penslar så förmedlas en glädje i hantverket, i görandet. Särskilt i äggoljetemperamålningarna så sprakar färgen, de har en lyster och intensitet som refererar till äldre måleri, till italiensk renässans. Med fördel kan man fastna i detaljer, i färgkombinationer och ytor. Den otäcka Flicka med pappadocka på stranden som nämnts ovan är sanslöst vacker. Att gå nära och studera teknik och kulör är njutbart och lärorikt.
      Flickor och moln är en av flera bilder där flickorna står i ett färgglatt rutmönster. Det är samma flickor som vanligt, men nu befinner de sig ”inuti” en målning, utan horisont eller interiör. De är fiktiva, de rör sig så som konstnären vill. Ja just det! Alla figurer rör sig förstås som konstnären vill. Den vuxna Lena i självporträtten leker och styr dockorna, så som konstnären Lena i den verkliga världen vill, ihop med alla färgerna. Det är många nivåer. Jag återvänder till Jeanette Winterson och hennes tankar om umgänge med konsten.

Stockholm 2024-04-04 © Anna T Wolgers