Den belgiska konstnären Berlinde De Bruyckere må öppna utställningen på Artipelag med en spektakulär hängande hästkropp, men konstnären har inte offrat levande hästar för sina intentioners skull. Djuren hade redan fallit offer för ett illa öde när hon tog form på dem. I själva verket finns varken hud eller kropp kvar från originalen. Stommen är i silikon och kroppen kläds med andra hästars hudar. Kvar blir illusionen av en akut lidande häst.
      Metoden återkommer i Berline De Bruyckeres verk. Träden plåstras om i vaxförlagorna och gjuts i silikon. Endast mardrömmen efter stormen som fällt dem återstår. Vitriner och filtar får väl i någon mån ses som funna färdiga objekt, men det är nog mer konstruktivt att se dem som material.
      Sammantaget har Berlinde De Bruyckeres installationer och skulpturer återuppstått som resultat av bearbetning och överföring till andra material. En omständligt konstruktiv ”gå över ån efter vatten”-metod låter konstnären länge vara verksam i den ögonblicksbild som ursprungligen initierat verket.

Lost V, 2021-22 © Berlinde De Bruyckere (klicka på bilden för hög upplösning

Som ofta med materialbaserad konst gäller det för konstnären att fånga tiden och gärna sträcka ut den för att mjölka den på allt gömt innehåll. Det omedelbara, rent ögonblickligt osägbara, måste ges en trovärdig beständighet helst utan att det märks. Det omöjliga i uppgiften är alla konstnärers heliga Graal. Berlinde De Bruyckere ger sig dock djärvt i kast med att jaga skapelsens demoner och söker dem i ängladräkterna av hud och filt. Det finns ett genomgående teatralt och religiöst drag hos henne som man på våra breddgrader inte är särskilt hemtam med. Hon leker med sin katolska bakgrund. I minnet av klostrens altarskåp och kristushamnen ligger tron nära den erotiserande extasen, ett verktyg för att erfara och överskrida sig själv. Fokus finner hon även i detaljen där silikon och vax fångar minsta spår efter trämaskens värv.

Installationsvy © Berlinde De Bruyckere

Särskilt skalan, hellre än den kroppslighetens mystik som Berlinde De Bruyckere arbetar med, fascinerar i den sevärda utställningen. Det är få svenska konstnärer som alls kan ta i anspråk en plats som Artipelag. Få har ett resande studioteam till sitt förfogande. Berlinde De Bruyckere tar plats och kan överrösta en Anselm Kiefer. Det får mig att leka med tanken att exempelvis Johanna Karlsson eller Helena Mutanen hade varsin studio att arbeta med och kunde omvandla sina tittskåp av skog eller hjärtkroppar i motsvarande skalor.
       Artipelags fantastiska rum och uterum i förhållande till varandra speglar och lyfter väl fram ett konstnärskap av Berlinde De Bruyckeres omfattning. Det är gott nog och samtidigt väcks funderingar över hennes process, skala och tilltal som inte räds att söka skönheten i den vaxbleka kroppsligheten, rotvältan eller kadavret.

Stockholm 2024-02-07 © Susanna Slöör