Utställningstiteln Slammet är kanske inte så lockande men välfunnen. Jag nickar igenkännande när Siri Elfhag i en poetisk introduktionstext sätter ord på måleriet med formuleringen "som när man drar upp saker ur avloppet".
       Ja, visst vet jag hur det känns när man skruvar isär handfatets avloppsrör och drar upp slemmiga kroppsavlagringar som nästan tycks levande. Lite härligt äckligt liksom. Med detta sagt är Siri Elfhags måleri långt från äckligt. Möjligen något skräckframkallande i sitt gotiskt mardrömsliknande uttryck men mest av allt attraktivt lockande i det personliga stilblandandet av barock och rokoko. Med en dov, multen färgskala, ibland begränsad till gråa nyanser, är det som att hon skulpterat fram sina motiv ur den blanka oljefärgen. Penselns avtryck och spårande skapar figurationen.

Att placera Siri Elfhags måleri tids- och genremässigt är inte helt lätt. Av samtiden syns inget, snarare är det ett förgånget 1900-tal och en lite mer obestämbar och lågmäld form av surrealism som tycks åkallas. Att konsthallen nämner den återupptäckta surrealisten Dorothea Tanning som referens är inte fel. Själv har jag i tidigare målningar hittat likheter med belgaren James Ensors måleri.

Installationsvy © Siri Elfhag (klicka på bilden för hög upplösning)

Siri Elfhags uppmålade drömsyner är gestaltade både inom- och utomhus. Ibland under vatten. Här finns såväl slemmiga bläckfiskar som sjöjungfrur klädda i vitt. Men också fåglar, björnar och andra mer obestämbara väsen. I en av utställningens allra bästa bilder, Uppkrupen på land, blir en björn kramad – eller attackerad – av en bläckfisk. I en annan, Mistlur, står en bortvänd sjöjungfru i vit klänning och svallande hår blickande ut mot ett hav och en upprörd himmel. Vore det inte för att hon blir anfallen av en jättelik krabbliknande grå fågel kunde det varit en blinkning åt Caspar David Friedrich-hållet.
       Jag tycker mycket om Siri Elfhags mindre målningar, effektfullt hängda på teatraliskt lila väggar och med kongenialt brunbetsade ramar. I de större, här finns fyra stycken, är det som att den förtätade mystiken lite försvinner i ett mer dekorativt anslag. Utställningen är tidigare visad på GSA Gallery i Stockholm, våren 2022. Jag såg den redan då och blir förstås nyfiken på vad som kan ha hänt i ateljén sedan dess.

Installationsvy © Johan Frid (klicka på bilden för hög upplösning)

Norrtälje Konsthall har två våningsplan och i det andra av dem visas Johan Frids utställning Kvarglömda skuggor. Också här finns många djur avbildade men i övrigt handlar det om två diametralt motsatta konstnärskap.
Där Elfhag skapat sina bilder från inre visioner har Frid utgått från naturhistoriska museisamlingar och illustrerade naturvetenskapliga böcker och planscher från svunna tider. Det är i alla fall så det ser ut.
      Utställningens tematik är utrotningshotade djur och växter, ett ämne som Johan Frid med stor skicklighet och variationsrikedom gestaltat i en mängd målningar. Vi möter jagande stenåldersmänniskor, mammutar, gorillor och antiloper. Men också växter, som hämtade ur en flora, och söndervittrade antika skulpturer.

Utställningens huvudnummer är en långvägg fylld av målningar i alla möjliga former och med olikartade motiv. Den skulle med fördel kunna permanentas på ett bibliotek eller en utbildningsinstitution.
       Det är lätt att bli förförd av det snygga och tekniskt drivna måleriet men tagna var för sig känns målningarna ändå rätt stumma. Det är som att de sitter kvar i den illustrationskonst de utgått ifrån.

Norrtälje 2024-02-16 © Dan Backman