I den klassiska skriften Laokoon. Eller om gränserna mellan måleri och poesi (1766) definierade Gotthold Ephraim Lessing skillnaden mellan konstformerna som att den första rörde sig i rummet och den andra i tiden. Uppdelningen har länge varit överspelad, snarare kan det sägas att positionerna har blivit omvända: flertalet konstnärer säger sig idag arbeta med upplevelsen av tid och minnen i sitt måleri.

Jens Fänge tycks därför gå emot strömmen, eller oberörd av den, beroende på hur man ser det. På Galleri Magnus Karlsson visas en ny upplaga av assemblage som undersöker just rumslighet. Det handlar inte om interiörmåleri, utan hur figurer orienterar sig i kollapsade rumsliga strukturer. Hos Fänge har relationen mellan djup och bredd förskjutits genom snedställda perspektiv. Dimensionalitet skapas i stället av hur materialen placeras på duk eller pannå i lager. I mellanrummen uppstår skuggor som ger plasticitet åt de föreställda föremålen och figurerna. Tjock fernissa, olja och umbra bildar dovt glaserade ytor som kontrasterar fondens monokroma färgfält.

Installationsvy © Galleri Magnus Karlsson

Fänges bildvärld beskrivs ofta som drömsk eller surrealistisk. Huruvida rummet är tyngdlöst som i Mitternacht eller en skärva av verkligheten som i Prologue, så är de av psykologisk karaktär. Men jag är osäker på om det ger betraktaren nycklar till verken som saknar berättande strukturer. Figurerna är varken porträtt, arketyper eller ikoner. De representerar inga historier. Vissa återkommer, andra inte, i en känsla av slumpmässighet.
      Spänningen ligger därför inte i figurgestaltningarna utan i en annan detalj, nämligen dörren. I Sekretär eller Petrus lejon vaktar trappan öppnar sig en okänd värld där befrielse anas.

Filosofen Gilles Deleuze har vackert beskrivit hur figurerna i Francis Bacons måleri tycks vilja undfly bildfältet och därmed sig själva. Något liknande sker hos Fänge. Föremålen tycks motvilligt infinna sig. Dörren blir en potentiell flyktväg för kropparna och tingen att lämna det osäkra bildrummet. En möjlighet till ett annat blivande, som är definierande för assemblage som sådant.
      Perceptionen av det tredimensionella rummet gäckade modernismen. I tavlan Flageolett tycks konstnären illustrera hur abstraktionens uppbrutna seende försökte lösa problemet. Fänge har i sina figurativa assemblage valt en egen mera bokstavlig metod för att upplösa rummet. I en samtid som utmärks för sitt återupptäckta andliga intresse revitaliserar Fänge en av målarkonstens grundfrågor: hur tillblivelsen konstitueras och begränsas i den fysiska världen.

Stockholm 2024-02-07 © Otto Ruin