Att vandra runt på utställningen Gör det själv är lite som att minnas gamla goda alternativa tider på Kulturhuset. Möjligen är jag nostalgisk men nog är det väldigt länge sedan Peter Celsings fantastiska hus kändes som det vitala kulturcentrum och allaktivitetshus det en gång var.

Det är förstås Moki Cherry, Kjartan Slettemark och Sture Johannesson, äkta subversiva sjuttiotalsikoner allesammans, som får mig att drömma om svunna tider på Sergels torg. Tillsammans med Linnéa Sjöberg, Ragnar Persson, Renate Bauer, Charlotte Johannesson och Toxoplasma (Akay och Olabo) är de, enligt utställningens programförklaring, representanter för "alla modiga människor som vågar kasta traditionella regler överbord och utforska alternativa vägar".
        Gästcuratorn Jeanette Steinsland menar också att det handlar om konstnärskap där "själva handlingen att skapa konst är lika viktig som verken i sig".
       Det låter sig sägas men tyvärr märks det inte riktigt i den rätt trist och konventionellt hängda utställningen. Här finns förvisso verk som är fulla av liv, både nygjorda och sådana som tillkommit för länge sedan, men min rundvandring ger inte den kick jag hoppats på.

© Moki Cherry

Hur mycket jag än gillar Moki Cherrys applikationer, Kjartan Slettemarks collage och Sture Johannessons affischer kan jag tycka att de exponerats tjatigt mycket under senare år. Ett annat, mer oväntat urval konstnärer, hade kunnat skapa en mer spännande utställning.
      Att Moki Cherrys stora utställning på Moderna museet i Malmö sammanfallit med denna märks i ett mindre intressant urval av hennes originellt färggranna applikationer och målningar. Tillsammans med maken Don Cherry levde hon verkligen sin konst, fast kanske mer på musikscener än på utställningar.
       Kjartan Slettemark har fått ett eget litet rum, med utsikt mot Sergels torg, det är bra. Nixon-affischen har visats till leda men de små utflippade assemblagen är kul att se.
      Sture Johannessons psykedeliska affischer är härliga barn av sin tid men idag kan man också notera hur grafiskt stringenta de är. Mästerverk allihop.

© Linnea Sjöberg

Bredvid Johannesson-sviten visas en kort film om Lena Svedberg av Carl-Johan De Geer och ett urval Puss-tidningar. Att Maurizio Cattelan plockat upp ett gäng av denna på sin tid skandalomsusade publikation jämte verk av Svedberg och De Geer till sin utställning på Moderna Museet bidrar till känslan av 68-epokens överexploatering.
      Längre in i utställningen möter man Charlotte Johannesson. Hon har med all rätt återupptäckts på senare år men den datorbaserade grafik, som här visas på skärmar, är i all sin pixlighet mest av historiskt intresse. Även hon vore värd ett intressantare urval.
      Renate Bauers fotostatkopierade A4-blad har vi sett på stan sedan tidigt åttiotal. De gör sig bättre på husväggar och anslagstavlor men det var roligt att se hennes målningar på nytt.
       Duon Toxoplasmas uppbyggda Sergels torg-trappa längst in i utställningen känns lite poänglös. Precis som Bauers maniskt plottriga fotostatkopior passar deras konst-ingrepp bättre i stadsrummet.

Då funkar det bättre med Ragnar Perssons teckningar, affischer, omslag, böcker, fanzines och t-shirts. Punkigt kul i en amerikansk underground-tradition.
       Till sist i denna summariska genomgång: Linnéa Sjöbergs vävar lirar bra med Moki Cherrys applikationer men hennes performances, som inte finns med här, hade på ett bättre sätt motiverat hennes inkludering i utställningen.

Stockholm 2024-03-06 © Dan Backman