Jenny Granlunds bilder är som explosioner av mönster. Trots sitt lilla format tar de sin klara plats i rummet, små men delikata målningar som man per automatik söker sig nära. Tydliga svarta linjer följer utmed de många geometriska formerna som överlappar varandra och omformas.
       Jenny Granlund har arbetat med akryltusch, applicerad med pensel och resultatet är en matt och kontrollerad yta. Kraftigt rosa former rör sig över mer dova gröna fält som övergår i ränder bakom vilka det ställer sig ett detaljerat klargrönt parti likt ett blyinfattat fönster. På andra håll löper organiska former som en bård utmed bilden och mönstrade byggstenar placeras på varandra och bildar oläsliga bokstäver eller andra vagt bekanta objekt.
       Effekten blir ett slags urspårad rumslighet, ett sammelsurium av lager och dragna vinklar, samtidigt som det finns en återhållsamhet i linjens exakthet och tydliga gränser. Det blir sakta hypnotiskt och ögat söker sig djupare in i mönstren som rör sig mekaniskt. Vågor och snirklar, upprepningar och avbrutna rörelser. Ögat rör sig som en flipperkula med tvära kast.
       Bilderna är enkelt uppsatta med nålar och papperet får på så vis även en taktil funktion då det lyfter sig lite från väggen. De har också fått en mörkt markerad kant vilket förstärker papperets tredimensionella möjlighet. I de mer avskalade bilderna har detaljer plockats ut och vilar som avbrutna och sökande solitärer mot den vita pappersytan. Lösa pusselbitar eller kryptiska planlösningar.

En onsdag i juni, Måndag nytt försök, Uppladdning inför Vasaloppet, En onsdag i maj © Jenny Granlund

Titlarna för in en vardaglighet i spelet, som till exempel Gläntan mellan köket o vardagsrummet och Förrådet bidar sin tid. Här finns en förtrollning eller ett omfamnande av kaoset. När man går nära ser man på sina ställen den underliggande skissen med lätt blyerts. Det skapar en viss brytning med den övergripande känslan av noggrannhet och pill som bilderna först ger intryck av.
      Ögat söker vidare efter små brister. Färg som dragits över den svarta linjen, en ojämnhet. Det sker något spännande i dessa små övertramp, i kampen mot den egna bristfälligheten. Det är det mänskliga i handens darrning och det ouppmärksamma penseldraget. Det blir ett motstånd till det tillrättalagda och sansade. Här finns handen med sin motvilja att fullt ut följa den underliggande planen som låter bilden bli ljudlig när den annars kunnat bli stumt grafisk.

Göteborg 2024-02-28 © Karin Holmer