Genom Katrine Helmerssons alltför tidiga bortgång har ett tydligt tomrum uppstått inom svensk samtidskonst. Hennes sinnliga och eros-sublimerade bildvärldar finner man sällan, om ens någonsin, inom landets gränser. Man får sträcka sig i både tid och rum, till exempelvis Louise Bourgeois eller Meret Oppenheim för att nämna några förebilder. Och naturligtvis leder Helmerssons ikonografi också tankarna till Indien och Afrika, varifrån hon tidigt hämtade inspiration.

På Björkholmen Gallerys vackra minnesutställning En mémoire kan man nu ta del av ett välstämt urval verk från Katrine Helmerssons lustfyllda och ofta starkt problematiserande bildvärldar. Ta exempelvis La Veuve (Änkan) från tidigt 1990-tal, där tydliga bitmärken avsatts på de hängande fallosarna. Eller det försilvrade bronsverket Fetisch där en kombination av penisform och bröstvårta uppkäftigt putar ut från väggen.

Utan titel, 2010, h c:a 55 cm vardera © Katrine Helmersson (klicka på bilden för hög upplösning)

På den stora retrospektiven Pochoir på Kulturhuset, 2014-15 (se länk nedan) kunde Helmersson breda ut sig dynamiskt och visuellt i full skala. Hennes svävande (kjol-)tygsskulpturer, verken i sinnliga pälsmaterial, ariadnetrådarna i Pochoir och de bröstformade stengodsobjekten (Mamelles) var bara några av de olika parallella bildspår som presenterades.
      Där visades också en större variant av den ockult syftande Amulett mot onda ögat (2013-14) med hundratals tätt monterade objekt. Ett urval av dessa "fickskulpturer" kan man nu ta del av på den aktuella minnesutställningen.

La Veuve, 1990-92, h c:a 47 cm vardera © Katrine Helmersson (klicka på bilden för hög upplösning)

Åtrå, passion, livsglädje – men också svärta, tystnad och sorg finns flitigt representerat i Helmerssons verk. Exempelvis i den stora "mobilen" Cherchez la femme! – med ett utropstecken i titeln. Vaggande, erigerade penisformer hänger på vänt i avsaknad av lämpliga kärleksobjekt. De spritter av längtan i sin tillplattade emblematik, men är fångna i en dyster realitet, alldeles i närheten av likaledes hängande "systerformer" – ett sorgligt verk som Katrine Helmersson fyllt med sedvanlig, svart humor. Och ändå är skulpturen vacker och enkel i sin avskalade estetik – som ett vårträd om hösten.

Förhoppningsvis är det inte sista gången vi bjuds en samlad presentation av Helmerssons konstnärsgärning. En retrospektiv på någon av våra större konstinstitutioner vore önskvärd. För om det är en svensk konstnär som fångat bräckligheten och den ofta högst problematiska åtråns berusande effekt så är det Katrine Helmersson.

Stockholm 2024-09-17 © Leif Mattsson