Tjugo är efter den förra utställningen i Konstakademien återkommer nu Thomas Henriksson med en retrospektiv. Trots mängden verk och tungt hängande sjok av färg i samtliga tre salar är intrycket lätt. I mittsalen introduceras konstnärskapet med ett stilleben från tiden på målarskolan Pernbys 1984 och vidare med exempel fram till idag. Molnet av mindre målningar spelar fint med de större verk ur Thomas Henrikssons olika perioder. Maskin- och vädermålningar leder till de djärva färgkropparna som exploderar i en sinnrik form av ”minimalistisk expressionism”.

Installationsvy © Thomas Henriksson (klicka på bilden för hög upplösning)

Den östra salen är en utställning i sig där Thomas Henriksson ger fullt utlopp för färgen som kropp. Den är dock strängt koreograferad av en taktfast verkande färgskrapa som skapar ett fascinerande rutmönster.
      Tekniken är speciell där färgtoner appliceras i tjocka lager till en höjd på åtminstone någon centimeter. Därefter skrapas ytan och färgen trycks upp i vallar så att de på håll liknar lister av trä som håller ordningen, de kvadratiska facetterna på plats. Torktiderna innan målningarna överhuvudtaget blir hanterbara är långa. I Thomas Henrikssons stora ateljé i Berlin kan de dock hänga i nästintill milt utomhusklimat mot byggnadens tjocka tegelväggar. Den rena färgen utan inblandningar av medier tillsammans med detta klimat verkar göra att målningarna trots drivorna av oljefärg håller oerhört väl. Rynkbildningar och krackeleringar är annars ett gissel för målare som arbetar med färgen som en reliefartad kropp.
      Det är inte förvånande att Thomas Henriksson känner sig nära kolleger som Evert Lundquist och Anselm Kiefer för att nämna några. Målningarna i sin mest extrema form blir till överraskande men ändå välkalkylerade utgrävningar.

Becoming human I-III © Thomas Henriksson (klicka på bilden för hög upplösning)

I den västra salen hänger bland annat målningen ”Bränd” som helt enkelt sveddes när bostadsmodulen i ateljén fattade eld en natt för ett drygt tiotal år sedan. Målningen färgförändrades och fick sin rosa hud att övergå till mer brungråtoner. Pigmenten verkar ha krupit fram så kornen anas nu i ytan som från början rispats fram i svepande rörelser. Oljefärgens fulla magi utspelar sig. Rörelserna lever, färgen väller och förtorkas i förlopp som inte kommer att avstanna de närmaste hundra åren.
      Måleri är som alla uppriktiga målare vet främst kropp före bild. De tre senaste målningarna från 2023 för tankarna till doktor Deijmans anatomilektion av Rembrandt. De framsvepta spåren efter de kraftigt förkortade kropparna på de frontala britsarna märks även med distinkt cirkel eller hål i Henrikssons verk. Livets ingång eller utgång är frågan?  Cirkeln som tecken återkommer i verken och i Konstakademiens salar sluts den till en genomgång av ett måleri som är såväl fascinerande intakt som i takt med tiden.

Stockholm 2024-09-04 © Susanna Slöör