Galleriet är nytt för konstnären och efternamnet uppdaterat där ”Berlin” ersatts med ”Daggfeldt”. Konstnärligt fortsätter och fördjupar Dina Isaeus-Daggfeldt sitt arbete med att frysa, tämja och släppa lös sina kompositioner utifrån den inledande svärdsleken med en bred spatel. Vågen eller vågorna som uppstår blir till stundens skrivtecken att tolka.
      Gesterna i luft- och vattenrummens rike minner den här gången om japanske 1700-1800-talsmästaren Hokusai. Hon skapar likt honom en fossiliserad våg som samtidigt hotar att falla ur rutan eller över betraktaren. Dina Isaeus-Daggfeldt inser hur väl den japanska estetiken sedan utvecklats och lånar anime-landskapens förenklade och komplicerande serieteckning till sin bildvärld. Varje droppe och utsträckt flöde av färg får sin särskilda omsorg.
      Sedan lägger hon till en ornamentering som kan påminna om ett krispigt kex eller en chokladkakas yta. Det hjälper till att förstena och skapar samtidigt en avläsbar stor form som den här gången blir rätt figurativ. Dansaren, sjöhästen, draken eller dinosaurien avlöser varandra.

Rummen i Cecilia Hillström Gallery är imposanta men inte alldeles lätta att bemästra. För målarna blir stora rummet en katedral att fylla, där verken ses snett från sidan i vandringen mot fonden. Flera likt Dina Isaeus-Daggfeldt löser detta med att hålla jämstora format. Det kräver mycket av varje bild att göra sin röst hörd. Men den här gången fungerar samspelet väl mellan de olika vågformationernas färgröster och rörelsegester.

© Philip Dufva (klicka på bilden för hög upplösning

Intressant nog passar Philip Dufvas skulpturer, man kunde kalla dem betongteckningar, väl ihop med Dina Isaeus-Daggfeldts måleri. Han bidrog redan på Konsthögskolans vårutställning 2023 till att förstärka och lyfta sina omgivande kollegers verk. Här fungerar det igen om än att de inte delar rum.
      Utställningens titel som syftar på kinesiska spikhusens motstånd; likt ilskna utropstecken ur jorden håller de sig kvar i stadsrummen trots omgivande byggprojektens utbredning. På vårutställningen gick betongslingorma att tolka som kringvandrande figurer. Här sitter två på ”huk” som pendanger till järnställningarnas upphängda offer.
      Man brukar säga att skulptörer är goda tecknare och det vittnar de få exempel som finns med på utställningen. Det vore givande att se fler teckningar så småningom.  

Stockholm 2024-02-28 © Susanna Slöör