SASKIA NEUMAN GALLERY, STOCKHOLM
Josef Jägnefelt, 22/8–26/9 2024

De värdemättade tingen, som förlorat sina berättelser, delar loppisfyndens vanliga öde. Josef Jägnefelt tar med ömhet hand om en förlorad värld. Han studerar förlagorna noggrant och återupprättar en form av värdighet utan att söka kontakt med de ursprungliga sammanhangen. Att då rent målartekniskt söka i en förmodernistisk värld, den som Lotte Laserstein älskade, och över mellankrigstidens sakligheter nosa sig till en värld av fotobaserade förlagor är således i linje med motiven.
      Jag respekterar det konsekventa handlaget och roas särskilt av bilderna från hundutställningar. Mannen utan huvud som håller sina vinthundar är möjligen på väg till racet eller hämtar hem några nöjda förlorare. Men jag får också brottas med inlärda fördomar mot ett måleri som endast utgår från att trimma och modulera lokalfärger. Man ser vad det är utan att hjärnans syncentrum setts på större prov. Yngre konstnärer och målare har likt Josef Jägnefelt effektivt avskaffat detta möjligen snobbiga problem utifrån principen att allt är möjligt för att väcka uppmärksamhet. Det är på sätt och vis befriande.    

Anthem, 2024 © Josef Jägnefelt	Väggen, 2024 © Duda Bebek

GALLERI MAGNUS KARLSSON, STOCKHOLM
Duda Bebek, 7/9–12/10 2024

Bildvärldens fantomer åker hisnande rutschkana framför ögonen. Kan man verkligen oproblematiserat bryta sig in i Vera Nilssons intima värld av barn och fönsterutsikter, eller halka ned i Bonnards badkar för att vidare leka tafatt med Marlene Dumas gråsvärtade spädbarn?
      Javisst, det går alldeles utmärkt och Duda Bebek skäms inte för sig. Hon använder precis det hon behöver för att undersöka sina allra närmaste relationer med barnet för att raskt låta fantomsmärtor och inbillningsfoster ge sig iväg längs de inre drömspåren. De som är så precisa i drömmen men som obevekligen luckras upp när man ska söka minnas dem. Hur många är inte vi konstnärer som målat det optimala och extremt tydliga verket, just i drömmens lustgarn.
      Jag imponeras över just Duda Bebeks obevekliga lust och att hon dessutom materialtekniskt utmanar sig att arbeta som om hon hade oljefärg i penseln i stället för den rått trilskande, torrt ljusstarka vinylfärgen mot en sugande, rå linneduk. Det är skrattretande djärvt och roande. Även inför Duda Bebeks måleri får erfarenheten offras inför hennes goda vilja att aldrig ge upp.

Stockholm 2024-09-17 © Susanna Slöör