Lisa Jonassons konstnärskap är lika konsekvent som det är egenartat. När hon nu gör sin tredje utställning på Galleri Magnus Karlsson, den förra var för fem år sedan, är det således lätt att känna sig hemma i det myllrande och detaljrika bilduniversum hon med stor skicklighet och intuitiv känsla klipper, sågar och målar fram. Det finns exempel på verk där hon tar sig vidare från det vildsinta, men samtidigt balanserade, komponerandet av små bildfragment. Men till största delen handlar det om ett förfinande av ett redan existerande konstnärligt uttryck.
       Gärna för mig: att gå från verk till verk och låta blicken svepa över bildytan och ibland fastna framför ett roligt, intressant eller märkligt bildfragment är en sann glädje också denna gång. De vackert mättade pastellerna, de poetiskt dråpliga associationsbanorna och den globalt folkloristiska ornamentiken skapar tillsammans med det utsökta hantverket en fullödig konstupplevelse.

Arkad med mörka valv, 2024, 21,5x42,5x1,5 cm © Lisa Jonasson (klicka på bilden för hög upplösning)

Det finns mycket att läsa in – och tänka vidare på. Men det går förstås bra att bara flyta med i det infallsrikt inspirerade laborerandet med allsköns myter och sagor och vad som skulle kunna vara religiösa bildvärldar och illustrationer från läromedel. 
      Jämsides det färgrika bildskapandet arbetar Lisa Jonasson också monokromt och skulpturalt. På den här utställningen finns ansikten och figurer i återvunnen aluminium och patinerad brons. De har inte samma laddning och skärpa men ger dynamik till utställningen som helhet.

Tre bilder sticker ut och pekar på ett spår som avviker från det upphackade och fragmentariska berättandet. Framkallning är med sina utsågade fosterliknande kroppar lite som en slags kosmisk skapelseberättelse medan de i underkläder iklädda figurerna på Ett annat ljus har drag av det forntida Egypten.
      Men det är den avlånga Arkad med mörka valv som är utställningens utropstecken. Här är det som om hon inspirerats av Giorgio de Chiricos metafysiska måleri med dramatiska skuggor och ödsliga arkader i perspektiv. Vad vi ser är inte lätt att dechiffrera, titeln ger ju inga ledtrådar. Men det ser onekligen dramatiskt ut med en kvinnogestalt centralt placerad med utsträckta armar och blicken riktad mot den osynliga sol som skapar bildens starka skuggor. Inne i arkadens mörker springer vita nakna figurer, utanför råder kaos med förvirrade och avsvimmade människor. Jordens undergång?

Stockholm 2024-12-06 © Dan Backman