Kontrasten kunde knappast varit större än den mellan Matti Kallioinens kulörstarka objekt och den medelgrå februaridagen utanför gallerifönstren. Som besökare översköljs man av spektralfärgerna blått, rött, grönt och gult – alla i mjuka övertoningar men distinkt avgränsade sinsemellan.
        Tekniken är ganska speciell och sällsynt. Matti Kallioinen har i målningarna delat upp varje figurativ form och gestalt som i ett pusselbygge, för att sedan med airbrush bemåla varje fragment för sig. Fina övertoningar skapas så i varje liten delform mellan kontrasterande och ibland rent komplementära färger.
        När man sedan ser formerna som en sammansatt enhet bildas ett rytmiskt färg- och ljusspel som kan leda tankarna till tidiga experiment med syntetisk kubism. Eller till militära kamouflagemönster – om det inte varit för Kallioinens högt uppskruvade färgackord. Illusoriska fickor och hålrum skapas som inte direkt följer det realistiska ljusspelets regler. En arm fragmenteras, ett ben och ett ansikte likaså. Det blir sen betraktarens uppgift att i sina tankar sätta samman dem igen.

Utställningsvy © Matti Kallioinen (klicka på bilden för hög upplösning)

Hjärnans perceptuella tolkningsjakt träder omedelbart in vid mötet med Kallioinens målningar. Termen är att assimilera, alltså att försöka skapa figurativ begriplighet av en svårtydd verklighet. Vi läser samman uppbrutna former så att de skapar betydelse och mening för oss. Och vi njuter av att göra det.
       Lite annorlunda är det med Kallioinens hängande skulpturer som uppenbarligen inte utgår från någon föreställande värld. De framstår mer som fragment ur ett fantasiformat kosmos. Men på den aktuella utställningen finns ändå en visuell kommunikation mellan dem och målningarna. De delar den rastlösa fragmenteringen och upplösta formleken. Men de svävande objekten intar mer rollen av ren natur, kanske som flyende himlakroppar eller nebulosor i ett fjärran universum.

På utställningen visas också femton teckningar som eventuellt skulle kunna ses som nycklar i sammanhanget, och då företrädesvis till de färgstarka målningarna. Teckningarnas svala gråhet bildar här ännu en kontrast och kanske också överbryggande föremålsbeskrivningar. Gestalterna i dem har samma figurativa rytmik som i målningarna, och i deras smått humoristiska fysionomier finns också tydliga likheter. Som en blandning mellan ornamentala förskisser och ett serietecknande klotter bidrar teckningarna till att avdramatisera den högt skruvade estetiken i resten av denna myllrande och färgintensiva utställning.

Stockholm 2024-02-28 © Leif Mattsson