Det är en nåd att ta del av en konstnärs verk som verkligen tar fasta på att uttrycka sig måleriskt. Mikelis Lapsa har under fem års ateljéarbete under offentlig tystnad lockat fram det bästa ur denna sällsamma poesi, som ödmjukt tar tillvara på möjligheterna att låta färgen tala. Skikt på skikt, som inte döljer utan framhäver dialogen med duken och låter resterna bakom skina och glänsa. Schumring är en underskattad teknik som tillsammans med Mikelis Lapsas eftertänksamma spel med lasyrer skapar en underbar stämning.
    Den föflyttar mig till Landalagatan 20 i Göteborg för ett knappt sekel sedan. Titeln på utställningen ”Den gröna strålen”, och på en av målningarna, måste vara en hyllning till färgformens gigant Åke Göransson. Om inte så uppstår här ett sällsamt lyckosamt möte som uppenbarar att bra måleri utspelar sig tidlöst.

Utställningsvy © Mikelis Lapsa

Den gröna strålen i Mikelis Lapsas tappning skapar både ljus och rumslighet som hämtat ur det arton kvadratmeter enda rummet i familjen Göranssons lägenhet. Upp blossar gossen med grodan, Odinstatyn, sänggavlarna och interiören med modern pulserande för ögonen.
     Men Mikelis Lapsa rör sig även filmiskt mot alla dessa öden som det går sådär för i Kaurismäkis magiska filmvärld av starka färger inbäddade i grått. Tredje rummet i galleriet om man nu ska välja är sällsamt fint. Men var och en kan nog söka sina minnen och barndomens tapetvåder och möblemanget hos mormor i samtliga Mikelis Lapsas målningar.
     Det är så intressant att äntligen få ta del av en yngre målare som givit sig själv chansen till eftertanke och fördjupning och bra med en gallerist som har tålamod att vänta in detta stolta ljus.   

Stockholm 2024-10-08 © Susanna Slöör