Det är trettio år sedan Johan-Erik Olsson (1865–1944) hade en större utställning i Stockholm. Då var det Millesgården som uppmärksammade naivisten från Mackskalen i Hälsingland, mer känd under namnet Lim-Johan. Innan dess Moderna Museet, men det var så långt tillbaka i tiden som 1978.
Hög tid alltså att återigen visa upp en av de allra finaste naivister vi haft i Sverige. En självlärd och helt igenom originell målare som aldrig fick någon uppskattning under sin levnad. Än mindre sälja eller få se sina målningar och sniderier utställda som de högt värderade konstverk vi idag ser dem som.
      I Hans Lidmans biografi från 1971 framgår det att Lim-Johan arbetade länge och väl med sina målningar men ändå inte verkade ha mycket till övers för dem. "Sätt na på huse", var hans uppmaning till den som hade fått en målning av honom. Och så blev det ofta, att de hamnade på utedasset.

Att det är Hallwylska museet som nu visar Lim-Johan kan tyckas udda men har sin förklaring i att han levde och verkade i den del av Hälsingland där familjen von Hallwyl bedrev sitt skogsbruk. En så inkomstbringande verksamhet att familjen kunde bygga sitt palats, numera museum, på Hamngatan 4. Något möte mellan Greve Walther von Hallwyl och Lim-Johan kom dock aldrig till stånd. När greven och det fina sällskapet en gång besökte trakten och ville se vem den omvittnat skickliga men också "märkliga" träsnidaren var sprang han till skogs och gömde sig.

© Lim-Johan. Foto: Helena Bonnevier (klicka på bilden för hög upplösning)

Utställningens curator, Tobias Bolin, har velat mer än att enbart visa målningarna, träsniderierna och fotografierna. Så vi får ta del av ett strävsamt och till stora delar olycksaligt levnadsöde. Från uppväxten och den tilltagande psykiska ohälsan som 1904 fick honom intagen på Upsala Hospital och Asyl, där han kom att stanna i åtta år, till kringflackandet och åren i den lilla stugan i byn Kyan där han, betraktad som en särling, ägnade sig åt konstnärligt skapande i olika former.
       Av totalt 29 bevarade målningar visas här 18 stycken, tillsammans med tio träsniderier och ett rikhaltigt exempel på hans fotograferande. De konstfullt snidade hundarna och speglarna är underbara men som fotograf var han inte märkvärdig. Det kulturhistoriska värdet får anses som större än det konstnärliga.

Hur man än vrider och vänder på levnadsödet och konstnärskapet är det målningarna som är grejen här. Som alla framstående naivister besatt Lim-Johan en oförställd direkthet – eller som det uttrycks här: en utomordentlig ärlighet – som gör samtliga målningar oantastliga. Hur ofta känner man så inför samtidskonsten?
      Här finns inget som känns sökt eller inställsamt. Målningarna kan helt enkelt inte se ut på något annat sätt. Och inte handla om något annat. Färgerna och perspektiven må te sig udda och linjeföringen lite klumpig, ändå faller allt på plats.
      Det ter sig också svårt att välja ut särskilt fina verk. Det skulle i så fall vara Älg och gråhund, som lär vara den äldsta bevarade målningen. Här finns inget av den inte helt okomplicerade idyll som präglar några av hans andra bilder. Istället är det action och dramatik: en gråhund jagar en monstruös älg, båda gigantiska, i ett landskap som i sin stilisering förefaller vara lika mycket Kina som Hälsingland. Det är en magiskt våldsam bild där han tycks fått kontakt med mörka skrymslen och vrår i sitt inre.  

© Lim-Johan (klicka på bilden för hög upplösning)

Lim-Johan har kallats både för "Hälsinglands Rousseau", vilket inte är helt fel, och en "konstnärernas konstnär". På senare år är det framför allt Mamma Andersson som blivit något av en ambassadör för honom. Min ingång gick via Åke Pallarp, som i egenskap av professor på Konsthögskolan gärna talade om Lim-Johan. Som konstnär hyllade Pallarp honom både med skulpturer och grafiska blad.
      Själv var Lim-Johan aldrig del av ett konstliv, det är tveksamt om han såg någon konst alls. Men han såg skogen och djuren och de många praktfulla husen med torn och burspråk. Och människorna han hade runt sig. Och det som han hade inom sig.

Det är en fin och heltäckande utställning. Min enda invändning är att de fantastiska målningarna, med sina kanske inte alltid lika fantastiska ramar, hänger lite för tätt i lite för små rum. Men ändå: en får vara glad att privata samlare, institutioner och, framför allt, Edsbyns museum, där de flesta verken hör hemma, lånat ut sina dyrgripar och gjort dem tillgängliga för stockholmare och utsocknes besökare i nästan tio månader.

Stockholm 2024-03-27 © Dan Backman