Jag slås av en känsla av ömhet när jag rör mig bland Berit Lindfeldts objekt i utställningen Nära jorden på Varbergs konsthall. Här finns en känslighet för vardagliga objekt som sammanfogas i poetiska assemblage om livets förgänglighet. 

Det sammanfattas i en text om boken Ett hem om det tömda barndomshemmet där familjen bott i 63 år: ”Allt fanns kvar och allt var borta.” Här har det levts flera liv, men på fotografierna står lägenheten tom och spåren av det som funnits kan bara urskönjas i väggens blekningar eller golvens slitningar. De objekt som presenteras runtomkring färgas av melankoli. I Väggar byggs lägenhetens rum upp i en modell, i Förrådskammare öppnas det mot ett mörkt rum och i Fallstudie/Vagga tycks bädden slitas isär som en påminnelse om den tidsepok som nu avslutats. Gemensamt för verken är att de alla är gjorda i förkastad masonit märkt av tidens tand: kantstött, repad och smutsig.
      Just denna materialitet av objekt märkta av tidens tand är något som återkommer och bidrar till den ömhet och närhet jag känner till objekten. Det är ett uttryck som inte känns rotat i samtiden, Duchamps spöke ekar genom verken och ger känslan av museala konstobjekt från en svunnen tid. Det finns dock en oerhörd styrka i det lågmälda och till synes enkla som stannar med mig längre än samtidens andra många gånger nyckfulla och snabba intryck. 

Nature Morte © Berit Lindfeldt (klicka på bilden för hög upplösning)	Väggar © Berit Lindfeldt (klicka på bilden för hög upplösning)

Berit Lindfeldt verkar vilja få oss att sakta ner och reflektera genom att ge dessa objekt ny mening. I Torso knyts skelettdelar ihop till en slags persienn. I Löpare är det istället olika stolsben som blir skelettet. Tiden kapslas in i en metallåda, objekt göms i Tidskapsel och livets mysterium gestaltas i ett svart ägg med titeln Namnlös. Nature Morte, stilleben, är istället livets sista viloplats, en sarkofag med en intrikat fasetterad yta av utskuren masonit. I Vanitas finns både ödesgudinnornas livstråd, timglaset och ett djurkranium, välkända attribut som gör verken lätttydbara. Kanske är de mindre direkta verken mer spännande, de som känns personliga mer än allmängiltiga. Hit hör rummet med Ett hem, och de två verken Gömmor och Vid gavel: vadderade tvetydiga intima verk. 

I Bordets berättelse har en lappad och lagad vaxduk spänts upp på kilram som en målning. Jag funderar över när duken gick från att användas i vardagen till att upplyftas till konstobjekt. Dess funktion har gått förlorad, men som objekt betraktat säger den något om konstnärens förhållningssätt samtidigt som den blir ett vackert objekt besjälat med ny mening. Just det kan sammanfatta de flesta verken här. Det är konsekvent, formstarkt och oerhört intimt, och att verken är skapade över en tjugoårsperiod kan knappast urskiljas.
         Jag dröjer mig kvar vid ett objekt med titeln Den ohörda sången, ett requiem. Tystnaden, det instängda och objektens historia ekar i salarna och lämnar mig med tankar om livets skörhet och tidens gång. Det till synes enkla är mer komplicerat än vid första anblick. 

Varberg 2024-02-21 © Marcus Appelberg