Berit Lindfeldt (f.1946) och Hans Lannér (f.1947) är två mycket erfarna och förfarna konstnärer som nu ställer ut tillsammans i Konsthallen, Bohusläns museum. Den gemensamma rubriken är Aviga Rum. Och kör för det. Båda kan på sitt sätt sägas visa rumsligheter som får visa avigan, en annan sida än den vanligaste. Båda har hittat och befäst sina uttryck och gräver vidare konstnärligt där de stått och står.
     De har var sitt utställningsrum och ett med verk av båda. I Lannérs rum finns några verk av Lindfelt, men inte vice versa. Ingen särskild interaktion uppstår i mötet, verken möts och nickar respektfullt åt varandra.

Utställningsvy © Hans Lannér (klicka på bilden för hög upplösning)

Första rummet är fyllt med en serie typiska Lannérbilder. De är gjorda för den här utställningen. Alla är ramade enhetligt och i samma format. En tanke slår mig direkt. Kan föreställande måleri vara så här abstrakt? Eller är det det abstrakta som vill föreställa.
      Bilderna här är gjorda i torrpastell och akvarell. Vi får se hus gestaltade på det sätt Lannérs konstnärsblick sett och ser dem. Han sorterar i intrycken. Vissa av formerna försvinner i ett dis som döljer somt och därför lyfter fram annat. Reducering känns som ett nyckelord. Så finner Lannér de konstnärliga uttryck han laddar sina bilder med. Han tar bort utanverk och tydlighet. Kvar blir känslan av en ömtålighet som ändå står sig och står pall. 
      Motiven ses i ett milt ljus som fås att lyfta fram vissa detaljer som känns betydelsebärande. Han arbetar i en skir, återhållen liksom tystlåten pastellfärgsskala med akvarellens lätta anslag. Det är Hans Lannérs sätt att processa de intryck verkligheten triggar. Men inför det lågmälda skärps uppmärksamheten; den som viskar hörs på ett paradoxalt sätt mer.

Är det då poesi som det alltid sägs om Lannérs bilder? Ja, i betydelsen att de är mångtydiga; samtidigt är de undflyende och ”in your face” på ett avigt sätt. Det känns som erfarenheter – tiden och med den livet slipat fram. Ändå upplevs de här bilderna som bärare av nya möjligheter.
     I ett angränsande mindre rum visar Lannér akrylmålningar med liknande motiv som av material och teknik får helt andra, snarlika men olika, uttryck. Det är dekorativa målningar med intrikata och intressanta kompositioner.

Utställningsvy © Berit Lindfeldt (klicka på bilden för hög upplösning)

Berit Lindfeldt visar skulpturer i många material. Ofta är det funna bruksföremål med anknytning till hus och hem. Jag minns ett citat från konsthistoriekursen: "Vackert som det oförmodade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett dissektionsbord." Berit Lindfeldts skulpturer på den här utställningen bygger på sådana aviga möten mellan avlagda vardagsföremål och leftovers. Men hennes föremålssammanträffanden dissekerar inte. I hennes skulpturer handlar det om att sätta föremålen i nya sammanhang. Därigenom får hon dem att visa sig ha andra sidor och tillsammans med andra lägga nytt idaga och bli betydelsebärare i nya berättelser. Hon söker uttryck genom att blanda på ett sätt som förvandlar.

Men som så ofta i surrealistiska och dadaistiska konstverk är det processen, själva kombinerandet, som fascinerar och inte främst resultatet. De här verken berättar inte något nytt om livet. Inte heller om konsten. Men ändå är det uppenbart att de leder mot ett obestämbart känslofält, men det överraskar inte. Den här antikonventionalismen är numera en trygg och naturlig del i konstuttryckens verktygslåda.
     Jag ser Lindfeldts skulpturer oftare som humoristiska snarare än djupsinniga. Men det är en humor som har syfte och ärende. Det finns något sympatiskt i att det uttjänta tas i tjänst igen, och visar sig i hennes konstnärliga omvårdnad bära på oväntade hemligheter som väcker nyfikenhet.

Uddevalla 2024-11-27 © Bo Borg