Roger Mettos grafik avbildar fjället, gruvan och björken med inspiration från hembygdens Kiruna i verk som frångår realistisk representation till förmån för ett imaginärt landskap vibrerande av färg och mönster. I verket Kiruna lyser avgrunden i farligt rött framför stadens silhuett, som ett sår i landskapet som tvingar en hel stad till flytt. I Lugnet och Vision avbildas fjällbjörkarnas stammar, som bäst i det runda formatet i Lugnet där stammarna abstraheras till mönster.
      Titelverket, också runt till formen, avbildar glaciären och det snötäckta berget mot den kala bergväggens röda och rosa toner. Både här och i flera andra verk finns en lek med mönster. Allra tydligast är det i Top of the Heap där berget reduceras till revor av olika mönsterbilder, till en slags platt kitsch. Som bäst är grafiken när den närmar sig det måleriska uttrycket och när formen går bortom det vanliga, som i de runda formaten eller i det avlånga Mirage där bergen friläggs som en synvilla i en rosa öken. 

Mirage © Roger Metto

Det är helt klart målningen Ouverture som är utställningens absoluta behållning. I måleriet finns en helt annan materialitet och lyster än i grafiken och verket drar med sin monumentala skala in betraktaren i bilden med sina starkt lysande färger i blått.
      Penselföringen och bildens uppbyggnad påminner om Andreas Erikssons och Clara Gesang-Gottowts melankoliska naturskildringar men färgskalan är mer uppskruvad och motivet mer föreställande än deras mer subtila naturabstraktion. Om Eriksson är inspirerad av västgötaslättens bruna massa och Gesang-Gottowt av ljunghedarna är Metto inspirerad av den korta norrländska sommarens färgprakt i kontrast till snöbeklädda berg.
      Metto framställer bergen med en skimrande aura och förstärker fjällets färger i ett måleri som besjälar naturen på ett lyriskt sätt. Man kan naturligtvis dra paralleller till Helmer Osslunds norrlandsskildringar, till viss del i de måleriska kvaliteterna men framför allt i färgskalan. Men Mettos verk är heller inga rena avbildningar, landskapet har abstraherats, brutits isär och omvandlats till nya platser, både här i måleriet och i grafiken. 

Man ska inte nedvärdera grafikens betydelse och egenrätt som konstform men jag kommer inte ifrån att jag hade önskat se mer av detta självlysande måleri som i sin storskalighet rymmer en helt annan energi än grafikens ibland platta yta. 

Göteborg 2024-02-13 © Marcus Appelberg