Sedan genombrottet 2018 har autodidakten Fatima Moallim kommit att bli en av Sveriges mest omtalade konstnärer. En oro har funnits att institutionernas kärlek skulle kväva kreativiteten. Snarare går det att påstå, att bland de unga konstnärer som plockats upp tidigt tycks Moallim på ett alldeles särskilt vis förblivit självständig.

På Galleri Belenius visas nu konstnärens andra solo med titeln Spring Collection, en samling verk från våren 2024 i Paris. De nya verken bär alla konstnärens kännetecken. En bestämd men sökande linjeföring, aldrig ett rakt streck. Siffror och bokstäver upprepas tills tecken blir till form. Papper nålat direkt på väggen. Samtidigt är det en annan konstnär än den som visades på Konstakademin i vintras. 
      Den största förändringen är att Moallims signum, bic-pennan, har försvunnit. Istället dominerar oljekrita, ackompanjerad av spritpenna och blyerts. Nya spänningar uppstår i färgens revor men tyvärr på viss bekostnad av konstnärens styrkor. Hennes lika naiva som genomborrande blick på världen av människor och platser har blivit till en färgdriven introspektion. Den politiska laddningen avtar som följd.

Installationsvy © Fatima Moallim (klicka på bild för hög upplösning)

I Omega, en serie av tio verk, återkommer siffran 8 i olika former. Det grekiska alfabetets sista bokstav möter tecknet för evighet. Symbolladdat, är det Nietzsches eviga återkomst? Tolkningen vore alltför lätt. istället är det i tecknets överskridande former man fastnar som i Omega 6 där siffran 3 möter sin spegelbild i bokstaven E. Den vrids och vänds öppen i form för att slutligen slutas och färgläggas. Balans och harmoni i udda tal.
     De återkommande åttorna som slingrar sig runt varandra för tankarna till OS-ringarna. Ur vad som tycks vara ett isolerat ateljéarbete pockar därmed den yttre verkligheten på som plötsliga förnimmelser. Paris röda metroskyltar, miljardären Francois Pinaults konsthall Bourse de Commerce och min favorit: Untitled (KFC). Alla som bott i den franska huvudstaden vet hur mycket de älskar friterad kyckling. Om än i smyg.
      Det märks att Moallim drabbats av romantiken och vem är hon att beskylla? Stadssiluetten, en kuliss av neon och glimrande skyltar är omöjlig att tränga undan. Svårigheten ligger i att se bortom den och lösgöra betydelse från tecken som hon så ofta annars gör.

Laddningen i Moallims bildvärld har definierats av hennes utanförskap för konstvärlden och oviljan att uppgå i den. Bäst uttryckt i hennes självporträtt “I claim my right to be complex” som visades på GIBCA 2021. I Spring Collection framträder en konstnär som blivit bekväm, om än fortsatt svårfångad.

Stockholm 2024-10-12 © Otto Ruin

Läs recensionen av Moallims utställning i Konstakademien, 2024>>
Läs Fatima Moallims essä i boken "Att bli konstnär" (2019)>>
Läs om Modernautställningen 2018>>