För nionde gången bjuder konsten in till en promenad genom Örebros centrum. På Svartån flyter som vanligt ett antal spektakulära bidrag och ögonfångare. I utkanten av strövområdet ned mot köpcentrum avrundar Peter Johansson gediget med hyllningen till Edens Lustgård. Till storlek och ambition motsvarar den väl den karnevaliska wow-upplevelse som säkert många besökare fascineras av.

På det stora hela är det glädjande med konstutställningar som med säkerhet bildar ett insteg till konstlivet för nya generationer. Familjevis strövas det ivrigt runt med kartor i hand. Storasyster fnissar och skäms med händerna för ansiktet när lillasyster ringer in ett meddelande till den uppläsande och svarande ljudskulpturen av Benoît Maubrey. Det är fint och härligt att se.
      Barnens jury har valt Robolito till sitt bidrag, ett säkert val sett till det eftersträvade formspråk många bildkonstnärer arbetar med idag. Och det är speciellt med betoning på bildupplevelsen som Open Art har möjligheten att visa sin särskilda styrka som utställningsformat. En del av verken är väl enkla bild- och formmässigt och andra lockar som one liners. Konsten kan tillåtas vara mer komplicerad även i en utomhusmiljö. Våga lita mer på besökarna. Man förväntar sig ju att de vill delta.

© Thomas Nordström (klicka på bilden för hög upplösning)

Det är ett minus med allt ledsagande textmaterial i allmänhet idag. Konsten reduceras till att ställa i förväg formulerade frågor med färdigfabricerade svar snarare än att öppna för vars och ens upplevelse. Överbyggnaden blir allt tyngre av pennor som önskar tillhöra rätt språkspel (läs Ola Larsmo i Dagens Nyheter den 8 juli 2024). Så vänta med att läsa på till en bit in i utställningen och inled med att ta del av verken endast via öga och öra. Det finns flera exempel som är tillräckligt visuellt och perceptuellt lockande i sig. Andra bär på så mycket kulturell undertext att det naturligtvis är lättare att läsa Thomas Nordströms strömmingskonferens som en fabel om människan snarare än en ingång till ett ekosystem i haveri. De grönögda Gråhakedoppingarna inför kokongens ljussignaler utanför kyrkan lyfter väl associationerna snarare till en mer utomjordisk upplevelse än en fråga om hållbarhet.

© Waldemart Klyuzko (klicka på bilden för hög upplösning)

Det går naturligtvis inte att undvika frågan om en resurssnål och hållbar konst inför ett så stort evenemang av tillfälligt installerad konst som Open Art är. Susken Rosenthals resoluta lösning är att rulla en ”dyngboll” av överblivet material från tidigare upplagor av Open Art uppfordrande placerad utanför Konsthallen. Det finns fler fyndigt snåla materiallösningar som Waldemart Klyuzkos verk Close the sky där han i Christos anda använt rödvita spärrband för att klä fönstren i Rådhuset och klä in stadens stolthet Engelbrekt. Inte så unikt men visuellt effektivt i sin enkelhet. Lua Rivera är en favorit på temat som med hjälp av ”luffararbete” och lindade tygband bygger storslagna former hämtade från naturens mest minimala förebilder, kråmande förstadier till svamparnas liv.

© Mattias Käll (klicka på bilden för hög upplösning)

Om man bortser från titel (Carbon Capture Storage) och vidhängande text är Mattias Källs installation av hopfogade kubbar av spillvirke en imponerande visuell gest att meditera över. Men logiken att hylla naturens koldioxidsparande ”batterier” med att forsla allt material till platsen är inte helt uppenbar. Som konst fungerar verket utmärkt – som ekopolitik så där.
      På temat spillvirke och skapa uppmärksamhet till jordens begränsade resurser hör även Kuei-Chih Lees sinnrika fröformer utanför Sankt Nicolai kyrka. Och Line Bourdoiseau låter publiken forma stadens rum själv med sina prefabricerade och färgglada ingående delar.
      Regnbågstark är avslutningsvis Valeria Montti Colques verk utanför slottet som säkert var en storslagen upplevelse när den invigdes med en performance för att hylla chilensk Mapuchekultur på gränsen till Anderna. Men utan det levande och skapande i stunden infinner sig känslan att komma till resterna efter festen. Änderna i Örebro är hur som helst lyckliga över sitt minnesberg.

Örebro 2024-07-10 © Susanna Slöör