Bonniers Konsthall må vara en stor kostym att fylla. Ändå har Frida Orupabo skapat en intressant utställning där hon visar sin fotobaserade konst, som ett uttryck för en inre nödvändighet. Basen är hennes Instagramflöde från drygt tio år tillbaka, #nemiepeba. Utifrån detta blev hon upptäckt och etiketterad som konstnär. Numera är hon en institutionernas favorit internationellt, inte minst sedan hon deltog i Venedigbiennalen 2019. Det finns fog för den uppmärksamheten även av rent konstnärliga skäl.

Woman with Dog II © Frida Orupabo (klicka på bilden för hög upplösning)

På utställningen hänger tre collage, med sina säregna lager på lager, av en hopfogad kvinna. Ansiktet och kroppens delar är hämtade ur historiens kvarlevande, evigt hemsökande pornografi från nätet. Ett fotografi av Josef Koudelka med en osaligt irrande, magerlagd svart hund mot vit snö flammar plötsligt upp för mig inför mötet med ett av dem. Spetsiga bakåtstrukna öron och en ormliknande svans piskar. Över en av kropparna vilar här den svarta hunden täckande kvinnans kropp, inte Koudelkas hund men en snarlik. Stint stirrande i stället för irrande mot oss.
      I Frida Orupabos Instagramflöde finns en bild av det trehövdade monstret Chimera, som en kusin till hunden i snön. En synonym till det antikt härledda ordet chimär är hjärnspöken. Och det är sådana som Frida Orupabo effektivt drar upp ur sina digitala gravar och utsätter oss betraktare för.

Lead by the Nose© Frida Orupabo

De plågade mörka kvinnofigurerna är sorgset groteska, men svävar också som änglalika bokmärken mot den vita väggen. Den här skarpaste av kontraster mellan vitt och svart är viktig och betydelsemättad för installationen av hela utställningen. Bilder och verk aktiveras märkvärdigt överrumplande genom dem. I den största av salarna sker överfallen från sidan, ovan- och underifrån. Det är inte meningen att det ska gå att greppa helheten genom att stå i dörröppningen eller vid sidan av. Vita podier i olika höjder bygger ett sterilt landskap som döljer och hastigt avslöjar de arrangerade citaten av bilder när man rör sig kring dem.
      Möjligen är utställningsidén starkare än resultatet, men det ursäktas i mötet med de enskilda verken. Centrala är de två collagen Big Girl. I nummer två av dem riktas blicken mot oss och ögonparen går att söka i fler verk. Blickarna i rummet, våra och deras, är trådarna att följa.

I en värld som exploderar av AI-manipulerade bilder återbringar Orupabos papper och påsnitar historierna till en reell, påtaglig verklighet. En fallande, kanske skadeskjuten motljussvärtad kråka hos Koudelka söker i mig kontakt med en av Orupabos svarta flickor som i sin tur söker sin gud. Klövar, klor och bocksprång, vässade tänder och en tandlös kam läggs som en sordin över Frida Orupabos skarpt verkande toner. Undergivenhet vänds till motsatsen, flimrar åter. 

Stockholm 2024-09-04 © Susanna Slöör