Att fundera över hur den fjärde dimensionen fungerar är alltid undflyende och hisnande. Man kan tänka sig den som de tre enklare fattbara dimensionerna i rörelse, eller så skulle man kunna se den som insidorna till de övriga tre.
      Stina Perssons fascination för det som visar sig när man närmar sig det som inte syns för blotta ögat liknar det senare alternativet. I hennes skapande värld kan man byta ut det som syns mot vad som känns, som kan kramas genom fingrarna. Men hon har lagt till tiden som ett handfast närmande den här gången. Innandömena till gottlejonungarna brottningskramas utmattade och ändå skiljde tusentals år originalen åt. Kropparnas pompejanska efterliv återkommer också i Stina Perssons bronsfigurationer som både är insidans mellanrum och en ögats frammanade reminiscens eller fantasifigur.

Utrymme © Stina Persson (klicka på bilden för hög upplösning)

Konstnären Sverker Broström lade som svar på om abstrakt konst saknar prepositioner fram en planritning över en fyrkantig låda, som såg ut som ett krucifix. ”I den placerade han en rund plump, ett korsfäst foster”, som en överraskad Ulf Linde beskrev det i sin katalogtext. Utifrån plumpen öppnade sig en av prepositioner spatialt gestaltad värld.
      Jag kommer att tänka på den inför Stina Perssons processlekande aluminiumfigurer som hon kallar utrymmen. Plumpen i hennes fall är ett hål som också för tankarna till en balett av lådkameror försedda med känselspröt eller morrhår. Det är fyndigt och inbjudande att få pröva ögats vaneseende och låsningar inför de alternativa möjligheter att uppfatta tillvaron som Stina Persson lockar med.  

Stockholm 2024-04-18 © Susanna Slöör