Ett myller av målningar i olika format. En rytm uppstår genom rummen och drar med sig betraktaren in i bildernas berättelser. Jonatan Pihlgrens målningar är råa och raka. Vardagen är på något vis stommen, men den är osminkad och blir genomskuren av något drömskt. Saker sammanflätas och växer in och ut ur varandra. Gränsen mellan omgivning och kropp försvinner, ansikten och föremål går i ett. I ett Roy Andersson-grått rum ligger en döende enhörning i målningen Stupad enhörning. Den löses liksom upp över bröstet likt eldsflammor som dras uppåt och in i allt det gråa. Den tittar mot oss med en blick av blandad smärta och mjugg. Hornet glittrar i högen av skräp och smuts.

Installationsvy © Jonatan Pihlgren

Måleriet är intensivt, likt en hjärna som försöker registrera sin omgivnings alla parallella skeenden. Färgen har fått rinna tunt eller ligger len intill detaljer som slingrar sig fram på duken. Det är rörligt och kaotiskt på ett befriande sätt. I målningen Vitsippor och havsbris sitter en person i ett kök och på bordet i förgrunden ligger en svan vars huvud lyfter ur bilden. Färgen ligger skulpterad på ytan och förmedlar fjädrarnas spretighet. Det är taktilt och trassligt, tjockt och kroppsligt. Svanen, som verkar stå inför att bli uppäten, framträder som mer levande än personen i bilden. Kanske är det just därför den ska bli äten, som ett sätt att tillskansa sig dess kraft.  
        En man iklädd en rustning gjord av konservburkar dyker upp på flera ställen. Som en samtida Don Quijote mitt i ett stökigt vardagsrum eller i strid med sig själv ute på ett kalhygge. Rustningen blir som en påminnelse om någonting, som ett skydd mot omgivningen som pressar sig på.
  
Utställningen är fördelad över fyra rum som kan representera dygnets olika skeenden. Det stora vita rummet har vardagens dagsljus, hemmet, köket, gatan. Porträtt på vänner och familj, hundar och föremål. Trots dagsljuset befinner sig bilderna i det suggestiva tillståndet mellan dröm och verklighet. Det finns alltid något som drar iväg i en oväntad riktning. Detta tillstånd av att tumla runt i det drömda stegras genom diptyken Underjorden och Upplösningen, där färgen sprakar till som en urladdning. En kvinna sitter halvt under jord, övervuxen och med en trollstav i handen, väntande. En blodtrycksmätare hänger intill och hon håller en stor svart fågel i knäet. På andra sidan står en bevingad naken man i ett tillstånd av eufori, dansande med blicken riktad uppåt. Hans fot växer ur marken som en trädstam, ådrig och fast. Bakgrunden pulserar psykedeliskt.

Installationsvy © Jonatan Pihlgren (klicka på bilden för hög upplösning)

Vi dras vidare in i ett rum där väggarna är målade i gryningens orangea ton. Belysningen är dämpad här och skogen står i centrum. Färgen får målningarna att lyfta och gör det lätt att sjunka in i deras bildrum. På golvet framför målningen dansar stora träfigurer runt som knakande skogsväsen och sprider en doft av kåda i rummet, rituellt och lite farligt.
    Ett blått rum, stilla som nattmörkret, för oss in mot den sista delen. Det innersta rummet är som en verkstad där små skulpturer sammanfogats och växer in i varandra eller förökar sig i varandra. Personliga minnen och föremål för oss närmare själva processen. Det är det vuxna barnets lek som framträder här och i hela utställningen. Kampen mot vuxenblivandet och viljan att istället få förtrolla verkligheten, men inte i sagans rosa fluff utan i en urskogs krokiga dunkel. Det fördolda framträder och skimrar i all sin nakenhet.

Göteborg 2024-05-15 © Karin Holmer