Alla inbjudna har tackat ja till att delta med 3–4 verk vardera i ungefärligt A3-format. Säkerligen en utmaning för flera av deltagarna som brukar arbeta i större format eller med rumsliga installationer. Ändå ger utställningen i det stora galleriet ett luftigt intryck, hängd med precision och omväxling. Mest är det måleri som blandas med teckning, collage, fotografi, några textila verk, objekt och skulpturer. De konstnärliga formuleringarna och uttrycken håller genomgående bra kvalitet och de personliga variationerna är stora.
       Åtskilliga namn känner man igen från tidigare utställningar, många med regional anknytning men även från övriga Sverige. Hälften män och hälften kvinnor – en riktlinje för någorlunda jämn fördelning som Thomas Wallner tidigt följde i sitt val av utställare.

Yngst är Nan Embäck från Malmö som med fria expressiva penseldrag fångar vardagens dolda sidor där oanade saker skulle kunna inträffa. Äldst är den för ett halvår sedan, vid 93 års ålder, bortgångne Lars Olof Loeld som med sparsmakade symboler och begränsad färgskala närmade sig livets och universums mystik.
      Jag hittar älskade favoriter men också nya bekantskaper och stannar upp inför många verk. Astrid Göranssons egenartade kvinnoansikten stirrar misstänksamt mot mig, denna gång inte animerade men till synes ändå i rörelse. Det var länge sedan senast: Lotti Ringströms dansanta blommor flammar upp med en lätthet i citrongult från ett sugande mörker och tycks sprida dofter som från en förbiilande vindpust. Stina Stigells assemblage består av strikt hopsatta och bemålade träbitar, återvunna och överblivna delar ur måhända tidigare verk. De för ett samtal sinsemellan kanske om det trånga oregelbundna utrymmet de delar. Men trots sina olikheter och tack vare konstnärens omsorg om hantverket förblir de vänner och roar betraktaren.

Loop of Love, 1-3 © Mette Björnberg (klicka på bilden för hög upplösning)

Malmökonstnären Matti Sumaris metallobjekt med sina djuriska undanglidande former kontrasterar den utmanande feminina elegansen i Mette Björnbergs kärleksförklaringar. Ida-Lovisa Rudolfsson är en av de få som visar textila verk. Hon broderar med yttersta noggrannhet minnesfragment som tycks flyta upp som från en dröm mot den lätt färgade bomullsväven. Slutligen fylls jag av meditativ koncentration inför Mats Bergquists avskalade vita skulpturer i trä. Enkelheten, formernas små förskjutningar andas sökande andlighet.

Thomas Wallner var tjugofyra år gammal när han 1974 öppnade sin första utställning med Acke Oldenburg, som han hade träffat efter att ha sett en föreställning på Dramaten där den tidigare Endre Nemes-eleven Oldenburg stod för scenografin. Galleriet har haft flera adresser i Malmö. Från 2010 har adressen varit ett gammalt mejeri i Simris på Österlen. Hit har många nyfikna konstälskare färdats. Året om har det varit öppet.
      Thomas Wallner har under åren lanserat flera unga numera väletablerade konstnärer och deltagit i mässor framför allt i Köln i flera år.  Han har varit med om det ökande konstintresset under decennierna. Sjuttiotalets öppenhet övergick så småningom i ren konstspekulation under 1990-talet tills den finansiellt uppblåsta bubblan sprack. Tystnaden under pandemins svåra år kom att bli tärande.
      Nu har han sommarutställningarna spikade men från september flyttar galleriet tillbaka till Malmö. Ett tillskott till stadens konstutbud som behöver fler professionella och erfarna gallerister för att ge tyngd åt det i övrigt aktiva och konstnärsdrivna utställningslivet.

Simris 2024-03-20 © Kristina Maria Mezei