De brukar lämna punktligt andra veckan i oktober för varmare breddgrader. Torsten Renqvists Horisontdykare drar som en kristallklar kil men svårfångad linje över sjöns vattenspegel. Det är över den som storlommarna testkör varv efter varv inför höstens långa resa. Mot öst och destination Svarta havet.
      Torsten Renqvist blickade också ditåt mot Östeuropa och polsk folkkonst när han övergav måleriet för skulpturen mot slutet av 1960-talet. Känslan för luftlinjen, riktningarna och rörelserna behölls intakta och utvecklades till mästarklass.

Om man överhuvudtaget ska lära sig något om denna märkvärdiga företeelse, dvs linjen som i verkligheten inte existerar, kan man i ett koncentrerat urval söka sig till Torsten Renqvist, Lage Lindell och Siri Derkert. Hos dem finns kunskapen samlad att hämta. Få kunde som Torsten Renqvist ur en barnteckning, dottern Anna-Lenas kattmamma tecknad när hon var fem år, utvinna linjerna som möjliggjorde den statiskt momentana rörelsen och själva formen. Ur linjen föds formen. Han kunde även ur ett tidskriftsklipp på fyra flickor som kastar sig baklänges från bryggan ned i vattnet skapa samtliga tillvarons dimensioner, även den fjärde, den som samlar tiden.

Kattmamma © Torsten Renqvist klicka på bilden för hög upplösning)

Den generösa utställningen i Konstakademiens salar är imponerande, vilket självklart är syftet då den äger rum för att fira Torsten Renqvists (1924–2007) hundraårsminne. Här samlas måleri, grafik och skulptur väl avvägt och vackert disponerat. Det är en konst i sig i dessa svårbemästrade rum. Dotter Anna-Lena Renqvist presenterar verk från tidigt femtiotal fram till 1997. Och vi som har följt honom länge tror jag ändå blir omkullvälta av mångfalden och möjligheten att ta del av viktiga och klassiska verk, en del förlagor men också i slutversioner.
     Det enda som skämmer är den alldeles för korta utställningsperioden för denna manifestation med en av Sveriges mest betydande 1900-talskonstnärer. Det är en särskild skam att en institution, som Moderna Museet, med resurser, inte arrangerar den. Därför bör en stor publik och inte minst yngre konstnärer skynda att hinna se den, då den inbjuder eller nästan kräver ett återbesök.

Nattmolnet © Torsten Renqvist

Saknaden efter konstnärerna som bemästrade att skapa formen som synliggör rörelsen, trots att den inte finns där är stor. Det klassiskt, pedagogiska exemplet i Torsten Renqvists fall är alla versioner av Dansande flicka; här finns den i brons. Fötternas placering tillsammans med händer och armars spel visar rörelsen innan och medan den helt enkelt sker, den äger rum som en evighetsloop. Tiden är fryst i sitt närvarande.
     Beate Sydhoff som skrev SAK-biografin om Torsten Renqvist tar upp alla kämpande hondjur som han med särskild empati och inspiration gestaltar som den kämpande människans fabeldjur. Hyndan vid vägkanten, kängurun, den nämnda kattmamman. I fångstnätet hänger dock den mest konungsliga djurfiguren fångad för att göra den för publiken mindre skrämmande. Den hänger nästan på exakt samma plats som 1980 när den då också ställdes ut på Konstakademien.

Sedan är det en fröjd att följa grafiken och måleriet som en vandring längs väggarna. Torsten Renqvist hade som många insett kunnat nöja sig med den tvådimensionella formen som uttryck. Vilken rikedom allt skapar tillsammans och hur mycket närmare i tiden, samtiden, når inte hans konstnärskap. Mångfalden av uttryck påminner om dagens unga konstnärers, de som inte låter sig begränsas. Det är dock långt för de flesta av oss att nå mästarformen, men varför inte låta sig utmanas. Och varför inte lockas av den människohumana formens signum och utropstecken som vilar i varje enskilt verk.

Stockholm 2024-10-19 © Susanna Slöör