När Ulrik Samuelson visas igen på Anna Bohman Gallery är utställningens titel just Ulrik Samuelson. En titel som antyder förväntan: betraktaren vet vad som föreligger. Målningar av stubbar, fallna träd, kolmila, allt mot guldfond. Motiven är omisskännliga för den som känner den nästan 90-åriga konstnären.
      Annars är Ulrik Samuelson, aningen förenklat, mest känd för att mer än någon annan svensk konstnär under senaste halvseklet utgått från idén att verket skapas i mötet med betraktaren. Ett arv från 1960-talet och influenser av Roland Barthes semiotik och från Marcel Duchamp. Att de nya målningarna, arton stycken, är alla utan titel i relation till utställningens egennamn innebär därmed en potentiell estetisk förskjutning. Konstverken existerar innan mötet med vår blick.

Installationsvy © Ulrik Samuelson Foto: Mathias Johansson / Anna Bohman Gallery (klicka på bilden för hög upplösning)

Förändring syns likväl i de aktuella landskapen. Naturlyriska former har funnits i måleriet och installationer från början. Munch Och Hill gör sig påminda. Tidigare med en underliggande ironi, ofta genom färg- eller titelval som skapat ett öppet förhållande till traditionen.
      Nu är humorn och erotiken dämpad. Ödesmättat allvar har tagit överhanden. Trädstammarna är symboltunga, närmast kroppsliga. Om det är livets träd, är det den sista tidens krökta fysik. Formerna bär också sakrala drag. Massiva och tyngdlösa mot den förgyllda rymden framträder de ikonlikt.
      Inslagen av blått för tankarna till lapis lazuli som prytt helgon genom den kristna konsthistorien. Det religiösa kan också, på ett omedvetet sätt, förstås av Homeostasis som var namnet på en av målarens tidiga serier. Termen åsyftar den biologiska instinkten att söka jämvikt när den inre miljön reagerar med den yttre. En metafor Samuelson använt för konstkraften, men som också kan beskriva människans prövningar och andliga frigörelse.

Stockholm 2024-02-28 © Otto Ruin