Gunilla Sköld Feiler kallar sin utställning på Sandvikens konsthall för Glanssot. Tuschtmålningar på japanpapper dominerar utställningen, en hommage till den glänsande svärtan. Begreppet glanssot syftar på de reflekterande, brunsvarta rester som uppstår i skorstenars botten och som förr användes som medicin bland annat mot hysteri. Jag anar konstnärens leende: Javisst, det mesta är hysteriskt, men vi försöker med konst...

I Konsthallens entré möter ett verk som följt konstnären genom åren och förändrats med tiden. Det heter Sirener och megärer och består nu av tre rader om sex målningar. Att sirener är farliga fresterskor till havs vet vi. Megär är enligt uppslagsboken "en argsint och grälsjuk, ofta något till åren kommen kvinna". Likt tidigare delar av serien är kvinnors underkläder motivet. Gunilla Sköld Feiler lockar fram rysch och pysch i tusch, men också klädnader av hårdare skal. Storlekar varierar och besökaren kan begrunda klädernas makt och allt annat som kan peka på den ordning som delvis fortfarande gäller och kan göra vemsomhelst grälsjuk.
      Som en kommentar står ett par bautastora dykarskor framför Sirenerna och megärerna. Detta funna objekt kallas Plats på botten... och kan tolkas som en traditionell, manlig blick.

Utmed Konsthallens långvägg breder installationen Mellan jord och hav och himmel ut sig och dess många delar tycks som höstlöv i stormen. Det kan vara en arm där, en liten fladdermusunge, en flagga, en byggnad, en ljuskrona. Inget kan fastslås, men som jag förstår det: konstnärens tänkande om världens splittring och människors försök eller plikt att verka för helande och mening, i vår tid (säkert i andra också) – ett mödosamt arbete. Men möten i en konsthall kan som här verka i helande riktning.

Mellan jord och hav © Gunilla Sköld Feiler

Tuschet har i Glanssot fått sin egen målning. Här drar det svarta i väg likt snoddar på en tung teaterridå. Det är intrikat knutet och suveränt veckat i denna underkant, och kan ses som en hyllning till färgen, tekniken, kunskapen och måleriet.
      En annan målning har titeln Lemmar. Vi ser åtta armar, en del vridna och mer trädstammar. Kanske handlar det om tron på förmågan hos livsformerna att de kan sträcka sig i olika riktningar för att ge eller få bistånd.
     Två verk som mer är försjunkna i sig själva är assemblagen med titeln Det som svårligen låter sig begripas och uträknas. Deras livsmening tycks vara den hopplösa uppgiften att förstå världen genom siffrorna på sin egen tumstock. Tumstocksfigurerna omges av målningar i blandteknik, Karyatiderna, kvinnor som ibland tjänstgjorde i stället för pelare i antikens tempel. Nu har konstnären befriat dem och de står ännu stilla som om de sakta kände friheten efter det tunga förtrycket.

Vara eller inte vara ö är en svit målningar som beskriver hur (priviligierade) människor lever på eller uppfattar sin ö – från paret som rofyllt betraktar havet till exploatören som hugger in på berget.
     Utställningen mynnar ut i ett eldtema. Dit hör den nya målningen Av eld är du kommen, en väldig, glödande form – pokal eller gestalt – i vidsträckt landskap. Lysande är också utställningens helhet.

Sandviken 2024-10-02 © Niels Hebert