I Björn Stampes händer preciseras objekten utan onödiga referenser utanför sin form eller ens till sin upphovsperson. Jag tror faktiskt att Stampes verk skulle kunna hålla för testet att uppfattas som märkvärdiga ting från återvinningen helt fria från avsändaren. Det är i så fall ett tecken på verkens långsiktiga hållbarhet. De måste tåla att verka nästintill sammanhangslöst i tid och rum. Precis som man ständigt sträcker sig efter sanningen bör man sträcka sig efter konstverkets immanenta kvaliteter.   

Utan titel © Björn Stampes

Björn Stampes tidiga verk vittnar ändå om viss påverkan från studieperioden på 1990-talet som marinerades av påstridiga diskussioner om det moderna visavi det postmoderna. Det är lätt att inse att en konstnär som Stampes drog sig samman som en igelkott för att skydda den ömtåliga kärnan. I de tidiga verken finns drag som han hade gemensamt särskilt med sena femtiotalister som grävde och grunnade över sina pojk- respektive flickår, sina uppväxter.
       På utställningen visas Skrivbordet (80-tal), en miniatyr av en skolbänk med lock, bekant för oss som hade fasta klassrum under uppväxten. Det obligatoriska tuggummit sitter på plats undertill. Ovansidan som kräver viss längd av betraktaren eller en kamera, avslöjar en relief av ett allmogeskåp. Den ger en viss nyckel till konstnärskapet. Hur tidiga synintryck inte kan kopplas till något annat än en förundran över livet, att ständigt återkomma till. I Kapellet från 1990-talet finns referensen till pojken kvar. Förtöjningarna försvann kanske med den skoförsedda grafitgrå tavlan på sin hylla. I den ges varken plats för Malevitj eller John Lockes tabula rasa. Den fullkomligt är.

Utan titel och 2122 © Björn Stampes

Information saknas pga var titeln till Stampes stipendiatutställning på Konstakademin 2015. Man bör ta Stampes på orden i mötet med konstnärens mogna produktion. Han riktar sin intensitet mot synintryck utan egenskaper. Ett tidskrävande och kulört handhavande av de tredimensionella objekten tillmäts exakt samma värden och strävan efter perfektion. Pizzakartongen finns där men ändå inte.
       Märkliga är de återkommande färgformationerna av rinnande, fingerliknande flöden som bildar kvadrater likt mjukt avrivna biljetter. De väcker intryck som inte kan härledas men som är oerhört tydliga. ”Aphuvudet” i ”bajsbrunt” är trots konstnärens beskrivning sig självt nog och återfinns i miniatyr i ett av kartongskåpen, dekorerat med en noggrant återskapad, förkolnad kurbitsslinga. På återvinningen tänker jag mig att impulsen att rädda detta oförklarliga från förgängelsen förblir stark.

Stockholm 2024-01-17 © Susanna Slöör