Den långa titeln till utställningen kan förbrylla – den är som ett eget verk utan koppling till konsten i utställningen. Däremot sätter den en stämning och ger en instruktion till att öppna sinnena.
      I första rummet på utställningen möts man av figurativa gestalter, yxigt tillskurna skyltdockor i cellplast. Figurerna har något arkaiskt över sig – breda bringor, korta knubbiga armar med noggrant modellerade händer. Armarna är utsträcka i olika rituella poser, som helgon. De är övertäckta av tunnaste silkestyger, av papper, torkade blommor, bivax, pollen med mera. Jag läser i utställningstexten att Astrid Svangren tagit intryck av helgonbilder i en kyrka i Mexico.
      En av figurerna är i barnstorlek. Den är övertäckt av söndrig silkestyll, tunn som ett spindelnät. Den lilla figuren är både klädd och oklädd vilket är ett mytiskt motiv. På ena kortväggen hänger ett collage av tyg och papper format som en lång klädnad, man förstår det som en kropp (en ängel?)

Utställningsvy © Astrid Svangren (klicka på bilden för hög upplösning)

Allt är oerhört precist, vilket är förutsättningen för Astrid Svangrens estetik. Med stor känslighet för detaljer och uppmärksamhet på helheten fixerar hon ett fladder till en koncentrerad form. Som betraktare tvingas man bromsa in för att absorbera stämningen i rummet, för att uppfatta konsten. Det handlar om just nu. Just nu ser det ut så här, just nu står du här, just nu tittar du på skulpturen. Ett ögonblick av närvaro i ett flöde av intryck. Jag uppfattar detta som huvudtemat i Astrid Svangrens konst, transparens i bokstavlig och överförd bemärkelse.
      Det flyktiga och tillfälliga måste fästas vid något, i detta fall ”helgon”, ”kyrka”, ”liturgi”. Det är minst sagt tunga fästpunkter, gestaltade i cellplast och fogskum.

Lite om materialen: Astrid Svangren är målare. Hennes målarpalett består av befintliga material, ofta textila. Det är alltså måleriet som flödar över i det textila, inte tvärtom. Den textila materialbanken är en guldgruva – här finns färger, texturer och den civiliserade världens alla tänkbara referenser. Ett färgat tyg representerar ovillkorligen mer än en kulör.
      I det inre rummet i galleriet hänger svarta gestaltningar mot väggarna. De skulle kunna förstås som något sönderslitet, dramatiskt och kraftfullt. Materialen är hattflor och hästhår.
      Det rena synintrycket å ena sidan – å andra sidan ryms lager av semiotik och kollektiva erfarenheter på Astrid Svangrens palett. I skydd av kontexten ”måleri” har hon ett svängrum att nyttja materialen anarkistiskt, och hon gör det skickligt, medveten om materialens värde och om risken med att förföras av dem.

Stockholm 2024-09-04 © Anna T Wolgers